Halloweenhelgen är här! Hade jag varit liten (ja, jag är stor nu) hade jag varit överlycklig! Det här var en av mina favorittider på året för ungefär tio år sedan. Okej fem år sedan också.
Halloweenfester har alltid varit sjukt kul, just för att det är roligt att klä ut sig och bli någon annan. Men i år blir det ingen för min del. Kanske lika bra det. Fast nej, lite synd är det.
Hur som helst har jag laddat upp med en hel del skräckisar som ska kollas på i helgen, och framförallt laddar jag inför The Walking Dead som har premiär den 31 oktober i USA. Ser jag fram emot! Hoppas jag inte blir besviken. Det finns nämligen väldigt få lyckade skräckserier.
Happy Halloween, people!

Läste precis att TV4 köpt in Big Brother... Vad är egentligen grejen med denna dokusåpscomebacken? Räcker det inte med Robinson? Det känns så otroligt "början på 2000-talet" med dokusåpor tycker jag. Paradise Hotel, Big Brother... nej tack.
Vet att jag egentligen mest skriver om serier och inte om sånt här skräp, men nu blev jag nästan lite sur. Känns som ett stort steg bakåt att börja med Big Brother igen.
Så nej, TV4, tänk om.

Tidigare i bloggen har jag sagt (ganska många gånger tror jag) att jag ogillar de allra flesta serier producerade i Sverige. Tycker faktiskt de allra flesta andra länder (som är jämförbara med Sverige alltså) är betydligt bättre på det planet.
Dock har vi en hel del guldklimpar som jag nu samlat ihop här i en liten fin lista.
Det här är alltså serier ni bör se, som trots sitt urprungsland håller hög kvalitet.

Graven & Morden (2004 & 2009)
Fruktansvärt bra serier med Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam i huvudrollerna. Båda tillhör enligt mig den svenska skådespelareliten.
När jag såg Graven på tv för många år sedan blev jag helt blown away på ett sätt som jag tidigare bara blivit av amerikanska storserier. Men känns serien amerikansk? Hell no! Den är sådär härligt udda som nordiska filmskapare brukar ha som sin specialitet. Men här blir det udda på ett mycket bra sätt.
Trots att den fristående fortsättningen Morden inte är riktigt lika bra håller den ändå otroligt hög klass. Framförallt är det stämningen som gör att man bara måste älska både Graven och Modern, det bästa som producerats i Sverige.


Solsidan (2010)
Något så ovanligt som en lyckad, svensk sitcom som inte består av sketcher. Det tog några avsnitt innan jag riktigt började gilla serien, men karaktärerna, skådespelarna och den smarta humorn gör att man bara måste gilla Solsidan. Speciellt om man jämför med annat B-skräp som görs i det här landet.


Sally (1999)
En riktig kultserie som bara måste älskas enbart med anledning av Maria Lundqvists härligt skruvade huvudkaraktär. Humorn är egentligen rätt billig, men Maria lyfter serien och gör den betydligt roligare än andra liknande serier. Det blir humor helt enkelt. Humor som inte känns billig, trots att den kanske är det. Det gör den till en serie som är helt klart sevärd.


HippHipp (2001)
Mycket lyckad sketchserie där man snabbt lär känna dessa underbart skruvade personligheterna från alla Sveriges hörn. Jag menar, vem kan glömma Tiffany Persson, Kaj-Åke "Kajan" Hansson och Morgan Pålsson? Citatälskare som jag är är serien en ren guldgruva, fylld med härliga citat. Vem har inte sagt "Känd och smal, känd och smal!" samtidigt som man packat ner chipspåsar i kundvagnen?


Mäklarna (2006)
Kjelle Bergqvist igen. Denna gång som misslyckad mäklare tillsammans med Cecilia Frode. Men serien i sig är långt ifrån misslyckad. Den är oerhört smart, skruvad (precis som man kan förvänta sig av Ulf Malmros som ligger bakom serien) och väldigt, väldigt underhållande. Det kan man inte tro om en serie som handlar om något så tråkigt som mäklare. Missa inte!


Har jag missat någon serie? Ibland brukar jag räkna in Kvarteret Skatan och Playa Del Sol som lyckade svenska serier, men jag tycker de serierna svajar väldigt mycket i kvalitet, så jag skippar dem den här gången.

Den bästa uppfinningen sedan internet måste väl ändå vara alla tv-kanalers "play-funktion"? Alltså att man kan kolla på deras program i efterhand, när man vill.
Utan det hade jag gått miste om så otroligt mycket bra tv känns det som eftersom jag aldrig har tid at kolla på programmen när de faktiskt sänds.
T ex finns det flera program jag är lite småsur på mig själv för att jag inte hunnit se än som jag lovat mig själv att göra. Bland annat Kungarna av Tylösand, (trashtv kan vara otroligt avslappnande ibland efter en intenvis thrillerserie), Välkommen Åter, (verkar B, men hela Sveriges kvinnliga komikerelit är ju trots allt med), Berg Flyttar In, (Me LOVE Carina) och Våra Vänners Liv (när en svensk serie kallas för en "feel good-serie" vet man att det är den totala motsatsen). Svenskt alltihop, vilket tyvärr brukar innebära att det är kasst. Men man vill ju ändå kolla in hur det verkar, för det finns ju guldkorn även i Sverige).
Men snart, när jag får lite tid över, så ska det bli play för hela slanten.

Så här när de allra flesta nya serier har dragit i gång i USA kan man börja sammanfatta tv-hösten 2010 som ganska...medioker.
Jag har kollat på en hel del pilotavsnitt, lite färre "andraavsnitt" och ganska så få "tredjeavsnitt". Och tyvärr måste jag säga att av alla nya serier som drog igång nu i höst var det bara två stycken jag riktigt fastnade för.
Den ena var givetvis The Big C som jag skrivit mycket om i bloggen. Jag tycker fortfarande att det är en av de absolut starkaste serierna på ett par år faktiskt. Helt i klass med Nurse Jackie. Showtime har gjort det igen med andra ord, någon som är förvånad?
Den andra serien är The Event som jag blev mycket imponerad av under pilotavsnittet. Efter det ökade spänningen ytterligare och känns redan som en given flersäsongare.
Dock känner jag mig bortskämd av bra dramathrillerserier i och med Lost, Prison Break och Dexter. The Event är inte där än, men kan mycket väl hamna där inom kort.
Jag kommer också ge No Ordinary Family en chans till, har inte hunnit bestämma mig angående den. Något gör att jag inte vill sluta kolla, men samtidigt känns den rätt medioker. Men vi får se hur det blir med den.
Annars har det inte varit mycket att hänga i julgranen under hösten.
The returning shows däremot har levererat aningen mer än tidigare år. How I Met Your Mother, Glee, Modern Family och Dexter har alla öppnat väldigt starkt och jag tror att det kommer fortsätta så.
Nu återstår bara The Walking Dead som kommer lagom till Halloween plus Boardwalk Empire som jag kom på att jag faktiskt inte hunnit se än, trots att premiären var för flera veckor sedan. Dålig stil av mig, men jag ska försöka se den så snart som möjligt.

För flera månader sedan lovade jag mig själv att jag skulle börja kolla på Who Do You Think You Are? Ni vet programmet där amerikanska kändisar får reda på mer om sitt urprung. Det finns en svensk variant av programmet också som inte alls är lika kul. Mycket på grund av att amerikaner har urprung ifrån hela världen oftast, vilket är mycket mer spännande än de som har urpsrung ifrån... typ Gävle och Mariestad.
Men det blev inte så att jag kollade på programmet tyvärr. Förens idag då jag fick ett ryck och kom på att jag helt missat det.
Så jag tog mig i kragen och såg programmet med Lisa Kudrow, som jag tyckte verkade mest intressant. Plus att jag gillar henne väldigt mycket.
Och det var verkligen helt otroligt intressant! Hennes släkt härstammade alltså ifrån Polen och Vitryssland och flera av de blev mördade under andra världskriget. En av de av Hitler själv.
Det fick mig att bli väldigt sugen på att släktforska lite själv. Så jag satte mig ner idag, laddade ner ett program på datorn där man kan göra sitt egna släktträd som ständigt kontrolleras mot andras släktträd. Så jag "ritade" upp alla de släktingar jag känner till, deras födelsedatum och eventuella dödsdatum.
Och den närmsta tiden blir det att förhöra mina äldsta släktingar om deras mor och farföräldrar och så många generationer upp de vet.
Jag känner på mig att jag snart kommer upptäcka att jag är släkt med någon spännande kändis. Typ... Jennifer Aniston.

Jag har nämnt det tidigare i bloggen, men det här med namn på serier har alltid fascinerat mig.
För mig är det svårt att ens komma på rubriker till blogginläggen så att tv-seriefolk ibland kommer på rätt taffliga namn till sina serier borde jag egentligen förlåta. Men det är mycket roligare att inte göra det.
För det första är jag otroligt trött på serier som har huvudpersonens namn i titeln. Det känns väldigt fantasilöst, speciellt när det bara är namnet. Dexter, House, Joey, Seinfeld, Chuck, Veronica Mars, ni fattar.
Det gäller inte bara tv-serier. Fenomenet är väldigt vanligt även inom film och böcker. Beck, Wallander, Harry Potter.
Sedan finns det de som fortfarande har namnet med, men har lagt till något mer. Samantha Who?, My Name Is Earl, Nurse Jackie, According to Jim. Helt klart bättre (kan ju inte säga annat, med tanke på vad min blogg heter), men fortfarande lite tråkigt.
Vi har även de serier som med ett enda ord sammanfattar serien väldigt bra. Vänner, Lost, Heroes, Medium. Den typen av namn gillar jag. Enkla, förklarar seriens handling bra, no questions asked. Men är det tråkigt? Mja, lite kanske.
Jag gillar dock namn som inte nödvändigtvis beskriver handlingen på det där självklara sättet. Jag menar det är ganska uppenbart att en serie som heter Vänner kommer handla om just det (om man inte nu valt att vara lite ironisk, som översättarna till Days of Our Lives MÅSTE ha varit, för det är verkligen inte deras bästa år... ). De namnen jag syftar på, som är enkla, lite beskrivande utan att avslöja för mycket är namn som 24, V, Scrubs, Dirt. De är smarta och enkla. När man sett serierna förstår man varför de heter som de gör, har man inte det är det inte lika självklart.
Hur som helst är jag glad över att svenska översättare börjar inse att det är en dum idé att översätta serienamn numera. Tro't eller ej fanns det faktiskt en tid då How I Met Your Mother hette "Hur Jag Träffade Din Mamma" och Scrubs hette "Första Hjälpen". Ganska tur att någon smart person satte stopp för det, eller hur?

När sjätte säsongen av How I Met Your Mother satte igång tidigare i höst i USA lovade producenten att det skulle bli den roligaste säsongen hittills av den populära serien. Vilket är ett farligt löfte med tanke på kvalitén av de tidigare säsongerna.
Men jag måste säga, att efter första avsnittet som bara var medelmåttigt, mycket troligtvis på grund av mina höga förväntningar, har varit riktigt, riktigt bra! Helt klart över medel på tidigare säsonger. Det senaste avsnittet, Subway Wars var ett av de bättre någonsin, mycket återigen på grund av oförglömliga citat. "I speak conductor" t ex men även Maury Povich enkla men geniala gästspel i avsnittet.
Det jag dock saknar är något mer konkret om vem som är mamman. Nu var det ett tag sedan man ens hörde något om detta.
Själv tror jag fortfarande på Slutty Pumpkin-teorin. Hon har något att göra med mamman, helt klart.


Run guys, run!

Är det bara jag eller är det väldigt många serier med skräcktema nu för tiden? Skräcktema med bemärkelsen att de ofta handlar om vampyrer (känns lite old news nu, va?) och zoombies.
Dock var det länge sedan jag såg en äkta skräckserie. Därför ska det bli väldigt intressant att lagom till halloween, den 31 oktober, se AMC's nya zoombieserie The Walking Dead som är baserad på serietidningen med samma namn. Tyvärr har jag inte läst den, har aldrig varit en serietidningskille förutom Kalle Anka och Serieparaden när det begav sig (herregud vad gammal man låter när man säger så).
Anledningen till att jag ska se den, då det inte är min normala favoritkategori är dels att jag är nyfiken på en äkta skräckserie, plus att min lilla favorit Sarah Wayne Callies, Sara ifrån Prison Break, är med. Jag brukar ofta börja kolla på en serie på grund av en särskilld skådis, och ofta blir det rätt lyckat.
Trailern verkar hyfsat lovande, även om jag sätt betydligt bättre.
Men vi får helt enkelt vänta tills halloween innan vi kan vara säkra.

Nyligen beställde jag hem tredje säsongen av Dexter på DVD, det är den sämsta säsongen tyvärr, men den sämsta säsongen av Dexter är bättre än de allra flesta serierna ändå. Dessutom beställde jag hem första säsongen av The 4400. Såg bara de tre första avsnitten när det gick på tv i Sverige för massa år sedan, sedan missade jag resten av någon anledning. Men jag vet att jag gillade det, och den kostade bara 99 kronor, så varför inte?
Men man får ta lite i taget, och här är de inköpen som kommer ske härnäst, utan inbördes ordning;


Desperate Housewives säsong 4-6


Samantha Who? säsong 2


Lost säsong 4-6


Scrubs säsong 3-9


Modern Family säsong 1


Heroes säsong 2-4

Förutom Desperate Housewives, som jag jobbar stenhårt med att komma ikapp, har jag ju sett allting, så det är ingen superbrådska med att köpa in allt direkt. Kanske blir julklappar istället?

Igår publicerade jag de mest överskattade, nu är det dags för de mest underskattade. Det innebär att serien enligt mig inte fått lika mycket uppmärksamhet som den förtjänar, antingen bland tv-tittarna, kritikerna, produktionskanalen eller de utländska kanalerna.
Här är min top5;

Plats 5 - Nurse Jackie



Jag har tidigare prisat den amerikanska tv-kanalen Showtime för deras fantastiska serier. De flesta egenpruducerade serier jag sett ifrån Showtime har verkligen varit fantastiska. Dock har de en stor nackdel i form utav att få har tillgång till kanalen eftersom det är en betalkanal. Det innebär att få personer ser serien varje vecka, vilket är väldigt synd. Dock hade den de högsta tittarsiffrorna någonsin för ett pilotavsnitt på kanalen. Så de som väl har Showtime gillade serien, helt klart.
De flesta amerikaner jag pratar med hade aldrig ens hört talas om serien, inte ens när Edie Falco vann en hur välförtjänt Emmy som helst för några månader sedan.
Internationellt sett är serien lika okänd och i Sverige sänds den på SVT1 klockan 22.35 på onsdagar... Inte direkt bästa sändningstiden.
Nurse Jackie remains en av 2009 års allra bästa nykomlingar som förtjänar ett mycket större erkännande.

Plats 4 - Coupling



För första gången (tror jag) kommer jag nämna en brittisk serie i bloggen! Men när jag nu väl gör det blir det den absolut bästa; Coupling.
Storbritanniens svar på Vänner kom 2000 på brittiska BBC2 men blev tyvärr ingen direkt succé. Det tog ända fram till slutet av tredje säsongen tills vanligt folk började uppskatta serien. Innan dess hade den bara en liten (ur Storbritanniens mått mätt) fanbase.
Jag har dock älskat den ifrån första avsnittet och mamma och jag brukade sitta och skratta åt serien när den sändes på SVT. För här i Sverige har serien faktiskt blivit relativt populär, i alla fall inom vissa målgrupper. Bland annat min egen och de runt 30. Även i USA fick den till slut en fanbase som var liten men hängiven. Minst populär blev den alltså i hemlandet.
Tyvärr blev det bara 28 avsnitt, men de 28 avsnitten är för mig tv-historia, samlade i en fantastisk box ståendes bredvid Scrubs i min serie-hylla.

Plats 3 - Being Erica



Så fort en serie inte kommer ifrån USA får den otroligt svårt att slå på en internationell marknad. Den kanadensiska serien Being Erica, som jag skrivit om innan här i bloggen, är inget undantag.
Det tog mig två avsnitt att bli helt förälskad i serien, Canada och den fantastiska Erin Karpluk som spelar den älskvärda Erica Strange som tvingas åka tillbaka i tiden för att ordna upp misstag hon gjort i sin ungdom. Kanske låter corny och barnsligt, men det är inget av det. Snarare tvärtom.
Tyvärr är det bara hemlandet och Storbritannien som uppskattar serien, tillsammans med mig och de svenskar jag lyckats pracka på serien.
I Sverige har de inga planer på att köpa in den, trots att den är perfekt för TV4.
Men när någon svensk tv-kanal äntligen inser seriens storhet, kom ihåg var ni hörde talas om den först!

Plats 2 - Dirt



Courteney Cox seriedebut efter Vänner, Dirt, är enligt mig betydligt bättre än succéserien Cougar Town som jag uppenbarligen missat tjusningen med.
Serien som handlar om den hänsynslösa Lucy Spiller som driver kändismagasinet DirtNow. I serien får man följa henes jakt på scoop tillsammans med hennes schizofrena fotograf Don och resten av redaktionen.
Om serien speglar verkligheten, vilket jag tror att den i viss mån gör, är det helt otroligt hur långt personer i den branchen kan gå för att få som de vill. Väldigt fascinerande, spännande och smaskigt! Me like!
Serien fick en och en halv säsong och blev ratad av de allra flesta tv-kritiker. Helt oförtjänt då den är aktuell, modern, otroligt snygg och väldigt originell.
I Sverige sändes den i TV400, bara en sån sak! Shame on you, people för att ni inte förstår seriens storhet!

Plats 1 - Samantha Who?



Det ögonblicket jag fick reda på att en av mina ALLRA största tv-favoriter samt namngivaren till mitt bloggnamn skulle läggas ner skrek jag rakt ut. Fast tyst för mig själv... Jag förstod verkligen ingenting! Serien var populär bland tittarna, kritikerna älskade den, den blev prisbelönad. Men nepp, tv-cheferna satte stopp för fortsatt tv-magi.
Inte sedan Vänner har jag sett en serie med så fantastiskt färgstarka karaktärer. Bara det att tre av de hamnade på min lista över De 20 Mest Älskvärda TV-Karaktärerna som ni finner under kategorin Listor. Det är fler placeringar än någon annan serie fick, till och med Vänner.
I Sverige blev serien inte speciellt populär. Om jag inte kommer ihåg fel sändes den efter Idol på fredagarna på TV4, men eftersom serien är för "vuxen" och för smart för Idols målgrupp blev den ingen vidare succé, trots att även den fick en hängiven fanbase till slut.
Nej, hade jag fått bestämma, vilket jag väldigt sällan får inom det här området, hade serien fått pågå år efter år efter år. Det hade inneburit ett långt liv för många, med tanke på att skratt sägs förlänga livet.

Där har vi dem, fem mycket bra serier som borde fått betydligt större uppmärksamhet. Två av de pågår fortfarande, Nurse Jackie och Being Erica, så jag hoppas att det inte försent för dem.

Dags att avslöja vilka serier jag tycker är de Mest Överskattade Serierna Någonsin. Det finns en hel del, men jag har beslutat att bara ta med fem stycken.
Bara för att klargöra är det också skillnad på vad som är dåligt och vad som är överskattat. För att vara överskattat måste det alltså blivit hyllat först av kritiker och tittare, och sedan blivit dissat av mig. :) (första gången jag använder smiley i bloggen)
So, here we go, får se om ni håller med mig. Antagligen inte. 

Plats 5 - True Blood



Jag gillade True Blood i en halv säsong ungefär. Då tycker jag den var häftig, udda och framförallt hade ett grymt coolt intro. Sedan spårade det ur ganska rejält. Jag vet inte exakt när, men när jag kom på mig själv med att tänka att "Åh nej, jag måste ju se True Blood också, det hade jag glömt" insåg jag att det kanske inte var en så bra serie after all. Att sedan Sookie Stackhouse är den absolut tråkigaste huvudpersonen i tvns historia gör det inte bättre. Inte ens Anna Paquin kan väl gilla henne?

Plats 4 - Two And A Half Men



Jag är vanligtvis ett fan av sitcoms. Ni som läser min blogg kontinuerligt vet att How I Met Your Mother och Friends hör till mina absoluta tv-favoriter.
Tyvärr finns det stora undantag i den kategorin. Two and a half men är absolut ett av dem. För tråkigare sitcom får man ju leta efter. Det händer absolut iiiiiingenting! Serien går inte frammåt. De flesta sitcoms har en storyline där karaktärerna utvecklas och deras privatliv förändras.
Det enda som händer är att Jake kommer in i puberteten och Evelyn får nya läppar. Annars är det samma sak avsnitt efter avsnitt. Dessutom är Charlie Sheen och Jon Cryer stela som pinnar, precis som deras karaktärer, vilket gör det oerhört tråkigt att kolla på.
Skönt att det inte blev någon Emmy i år i alla fall.

Plats 3 - Sex and the City



Jag vet att jag kommer bli hatad, troligtvis för alltid, men den här serien förstår jag mig bara inte på. Och kom inte och säg att det är för att jag är kille, för jag vet flera killar som är helt fast i serien.
Jag förstår helt enkelt inte grejen bara. Att den blivit så fantastiskt stor, och dessutom fått uppföljare i form utav inte bara en, utan TVÅ långfilmer är helt otroligt.
Från början, när jag såg den första säsongen trodde jag att anledningen till att jag inte gillade den var för att den kändes så otroligt mycket nittiotal, på ett dåligt sätt. Men när de senare säsongerna visade sig vara lika ounderhållande som de första förstod jag att det helt enkelt inte var min typ av serie.

Plats 2 - Six Feet Under



Six Feet Under har det utan tvekan det absolut tråkigaste pilotavsnittet jag någonsin sett. Jag satt verkligen och led när jag såg det. Inte för att det var sorgligt eller deppigt, utan för att det var så fruktansvärt tråkigt. Och långt! Jag vet att jag ofta klagar på att pilotavsnitt är korta, men det är ju när de är bra!
Att jag sedan genomled flera avsnitt av serien är helt oförståeligt. Det är verkligen timmar jag aldrig kommer få tillbaka.
Väldigt skönt att Michael C Hall till slut fick en roll han förtjänar i och med Dexter.

Plats 1 - Seinfeld




Seinfeld, Seinfeld... Vänners föregångare, en serie om ingenting, skämt tråkigare än Oddasat. Där har ni världens kanske mest kända sitcom. Heeeelt oförtjänt.
Jag har verkligen försökt, satt mig ner med en stor mugg te i handen, varit på glatt humör, gjort allt för att försöka underhållas av serien. Det går bara inte.
I första hand tror jag det handlar om karaktärerna. Jag gillar de inte helt enkelt. Inte en enda av dem. Det har dessutom varit lite av problemet med de andra serierna på den här listan. För mig är karaktärerna helt enkelt det viktigaste. Den kan ha världens bästa story, men utan älskvärda karaktärer är det omöjligt att bli underhållen.

Det var det det. Kanske inte bästa sättet att bli populär, att klanka ner på omtyckta serier. Men nu vet ni i alla fall vilka storserier jag inte njuter av i tv-soffan.
I morgon däremot tror jag att det blir en lista över de Mest Underskattade Serierna Någonsin istället. Kommer bli kul, för mig i allal fall.

Äntligen! För första gången på länge känns det verkligen som om det ska bli riktigt skönt med helg! Innan har jag nästan föredragit vardagarna, men efter en jobbig vecka med körlektioner och massa teori ska det bli riktigt skönt att vila. Tyvärr är jag kanonförkyld, så det får nog bli väldigt mycket vila för mig. Kan behövas. Då kan jag dessutom försöka komma ikapp med de serierna som har fått lida under veckan, har missat flera stycken för att jag inte haft tid att kolla. Riktigt tragiskt faktiskt!
Nu ska jag gå ner och äta en sen frukost och kolla på de två sista avsnitten av Desperate Housewives andra säsong. Ni som läst bloggen tidigare vet ju att jag ligger extremt mycket efter med den serien.
Sedan funderar jag på att i veckan göra en lista över de Mest Överskattade TV-serierna Någonsin, jag känner att det vore lite kul med tanke på att det finns en hel del. Kanske följt av de Mest Underskattade också. Kan bli kul.

Förlåt att jag inte bloggat på några dagar nu. Men som ni vet går jag en intensiv kurs i försöket att ta körkort just nu, och precis som det låter är det intensivt, hinner knappt kolla på mina stackars serier.
Det blir ju inte bättre av att det idag är dags för Hellenius Hörna heller. En av mina favoritprogramledare, David Hellenius ska alltså få en alldeles egen talkshow! Det måste man kolla in och be en stilla bön att det blir annorlunda än The Petra Mede Show. Att Robinson börjar idag kommer jag helt att ignorera.

Jag som skrev mycket texter, artiklar och gjorde en del filmer under min skoltid vet hur extremt svårt det är att komma på namn till sakerna man skapat.
Namnet ska ge en hint om vad det kommer handla om utan att avslöja för mycket. Det ska också vara lätt att komma ihåg men ändå speciellt nog att inte förväxlas med andra saker.
Där har ABC's nya sci-fi dramakomedi No Ordinary Family misslyckats totalt tycker jag. Det låter som en barnbok eller en uppföljare till Honey, I Shrunk the Kids.
Jag kan inte själv komma på något lämpligt namn efter att ha sett första avsnittet, men jag hade aldrig valt det i alla fall, that's for sure.
No Ordinary Family handlar om en inte helt vanlig familj, därav namnet. Efter att ha kraschat med ett plan i Brasilien (det är inne med flygplanskraschar nu) upptäcker medlemmarna i familjen Powell en efter en att de har fått superkrafter. Pappan Jim (spelad av Michael Chiklis) visar sig få en enorm styrka och kan hoppa högre och längre än någon annan, mamman Stephanie (spelad av Julie Benz, en av favoriterna ifrån Dexter) är snabbare än blixten (ursäkta för uttjatat uttryck), tonårsdottern Daphne (spelad av Kay Panabaker) blir telepatisk och tonårssonen JJ (spelad av Jimmy Bennet) blir otroligt smart. Kommer deras superkrafter hjälpa den från början dysfunktionella familjen, eller kommer det bli värre?
No Ordinary Family tillför verkligen inget nytt i serievärlden. Vi har sett det hundra gånger förut. Bättre dessutom. Senast i Heroes som var en betydligt bättre förlaga. Av den blev man hooked efter de första tio minutrarna. Men av No Ordinary Family blev jag inte ens i närheten av hooked när avsnittet var slut.
Jag kommer ge det en chans till, inte mer än så. Och det är enbart för att Julie Benz är med och för att det känns som om den kan växa. Men då får den också se till att tillföra något nytt.

Nya Heroes? Skulle inte tro det.

Imorrn är det en ny härlig vecka! För er som missat det. Och vad innebär det för mig? Jo, att jag börjar en intensivkurs i körlektioner! Ska bli väldigt spännande.
Imorrn ska jag dessutom förhoppningsvis hinna med att köpa nya träningsskor, ett nytt gymkort, lite andra kläder plus att se på det nya avsnittet av Dexter såklart. Och ni missar väl inte andra avsnittet av The Event som går ikväll? Bra det.

Tillbaka ifrån en mycket trevlig och intressant filminspelning.
Som jag berättade tidigare var det min gamla lärare i rörlig bild som frågade innan sommaren ifall jag och några andra ville vara med i hennes konstfilm som skulle spelas in till hösten. Och det är klart att man ville det! Så idag var det dags.
Konstfilmer är som ni vet väldigt speciella och filmiska, vilket gör att de är svåra att beskriva. Men in a nutshell kan man säga att det vi skulle göra var att springa i ett majsfält, flåsa in i myggorna när man sprang (vilket man inte behövde fejka efter ett tag) samt stirra in i kameran innan och efter man sprang.
Det var väldigt intressant faktiskt, och framförallt väldigt kul! Ska dessutom bli väldigt intressant att se det färdiga resultetet när det är klart. För jag måste säga att hon hade en mycket intressant och speciell idé. Dessutom fick det mig att sakna filmskapande ännu mer faktiskt. Jag borde kanske börja göra en film snart igen?
Dock var det väldigt kallt och blåsigt och jag ogillar att springa i gummistövlar. Jag ogillar gummistövlar över huvud taget om jag ska vara ärlig.
Ikväll blir det Terriers för hela slanten! Wiiie!


Att springa i majsfält är jobbigt men kul. Bilden är sedd ur en myras perspektiv.
Dock inte jag som tagit den. Vilket det nästan aldrig är i min blogg.

God förmiddag!
Nu håller jag på att göra mig i ordning inför en filminspelning! Min före detta filmlärare ska göra en konstfilm som jag ska medverka i tillsammans med några kompisar. Kommer bli sjukt kul, förhoppningsvis!
När jag kommer hem måste jag försöka se det senaste avsnittet av Terriers, det har jag inte hunnit göra än.
Ha en bra lördag!

Just nu är jag sjukt förbannad på posten! För en och en halv vecka sedan skickades ett paket till mig som ett rekommenderat brev, men det har ännu inte dykt upp! Och rekommenderade brev ska dyka upp dagen efter, precis som vanlig post. Men det är ingen som vet var paketet befinner sig just nu. Allra minst jag. Och det gör mig sjukt förbannad.
Det som i alla fall gjorde mig lite gladare var att jag såg nya avsnitt av The Big C nyligen, serien jag recenserade i början av min bloggkarriär. Och till min glädje kan jag säga så här någon dryg månad senare att serien fortfarande håller extremt hög klass. Showtime bevisar helt enkelt att de är mästare på att göra fantastiska serier. Så jag måste faktiskt rekommendera den igen. Den är ett måste. And that's my recommendation of the day.
Ha en bra helg! Imorgon blir det filminspelning för min del och på söndag blir det kalas för lillasyrran. Sedan börjar allvaret... vilket ni får höra om senare!