Recension: Episodes

Åh. Showtime har gjort det igen! När ska de sluta göra så förbannat bra serier? Aldrig, förhoppningsvis.
Jag har nu sett de tre första avsnitten av Matt LeBlancs nya sitcom Episodes som Showtime producerat tillsammans med brittiska BBC. Och visst trodde jag att det skulle bli bra, Matt LeBlanc är med, David Crane (en av skaparna av Vänner) ligger bakom och serien är producerad av Showtime och BBC. Alla förutsättningar finns där. Och herregud vad lyckat det blev!
Episodes handlar om det brittiska paret Sean och Beverly Lincoln som ligger bakom succéserien Lyman's Boys. En serie som blivit så lyckad att det nu ska göras en amerikansk version av den, vilket gör att Sean och Beverly flyttar till Hollywood. De blir helt plötsligt tvingade att casta Matt LeBlanc (som spelar sig själv) som seriens huvudperson, vilket Sean och Beverly är allt annat än nöjda med då han långt ifrån passar in i serien.
Episodes är en lagom smal serie som lyckas med att ta det bästa ur både amerikanska och brittiska sätt att göra humor. Det känns liksom lika mycket Showtime som det känns BBC. Dessutom älskar jag serier där skådisar spelar sig själva och refererar till privata saker och andra roller de gjort.
Tyvärr består första säsongen bara av sju avsnitt, men jag ser redan fram emot säsong två.
Kanal5 har köpt in serien och ska sända den till våren. Serien känns dock mycket mer SVT, men ah well. Inköpt blev den i alla fall.
Episodes med Matt LeBlanc som sig själv, hysteriskt kul!

Recension: Mr. Sunshine

Så fort man åker utomlands i några dagar missar man helt plötsligt massor av saker på hemmaplan. Att se på nya serier t ex. Vilken tur att man kan göra det i efterhand. För det har jag nu gjort, nämligen två avsnitt av Matthew Perrys nya ABC-sitcom Mr. Sunshine.
Jag brukar gilla ABC's serier så jag hade ganska höga förväntningar på Mr Sunshine, speciellt eftersom Chandler var med. Och det var verkligen Chandler som var med. Om än något äldre och mer sliten.
Serien handlar om Chandler Bing... eh Ben Donovan som är manager på en arena i San Diego. En arena vars team består av den ena skruvade karaktären efter den andra. Allt ifrån en totalt omdömeslös chef till en pyromanisk assistent.
Hade någon sagt åt mig att serien handlar om Chandler som separerat från Monica och fått ett nytt jobb hade jag trott på det. För Matthew gör i princip samma roll en gång till. Lite som Courtney Cox som gör en (kanske aningen mer skruvad) ny version av Monica i Cougar Town.
Trots det går det inte att komma ifrån att serien bjuder på klassiska sitcom skratt och att den är underhållande. Och det är väl trots allt det som är tanken bakom komediserier. Även om jag kanske förväntat mig lite mer, både av ABC och av Matthew Perry.
Jag kommer fortsätta kolla, helt klart. Vi får se hur länge dock.
"Could I BE any older?"

Recension: Generation Kill

För första gången i min blogghistoria ska jag recensera en "oaktuell" serie. Nämligen HBO:s Generation Kill.
Tidigare har jag sett ett avsnitt mitt i serien och tyckt det var rätt bra och intressant. Men när jag fick en bloggkommentar där någon tipsade om serien bestämde jag mig för att se den ordentligt.
Så jag köpte den på blu-ray och började se den 7 avsnitt långa miniserien om kriget i Irak.
Det är första gången jag ser en krigsserie. I alla fall ordentligt. Och jag måste säga att det var riktigt intressant eftersom serien mer eller mindre är baserad på verkliga händelser.
Trots att man känner hur realistiskt allt är, att det inte finns någon som helst musik i serien (förutom när soldaterna själva sjunger när de har tråkigt) och de handhållna kamerorna känns det inte som en dokumentär i bemärkelsen att det är torrt och tråkigt. Det är mer en underhållande, verklig skildring av det något märkliga kriget i Irak.
Alla skådespelare gör ett fantastiskt arbete och det är givetvis för oss svenskar lite extra roligt att Alexander Skarsgård har den största rollen.
HBO är precis som Showtime en cable-channel vilket innebär att man får säga och göra lite vad man vill, vilket alltid resulterar i mer verklighetstrogen dialog och ger en mer realistisk och verklighetstrogen bild av storyn.
Blu-rayutgåvan blev jag lite besviken på. Visst är det bra bild och ljud, men det så fort det blir mörkt blir det kornit och ibland är det lite för ljust för att det ska se bra ut. Men det är bra mycket bättre än vilken dvd eller streamad bild som helst.
Så tack för tipset, bloggläsare och förtsätt gärna tipsa! För som ni märker så kollar jag upp era tips, och i det här fallet blev jag väldigt nöjd.
Alexander Skarsgård innan han blev vampyrvikingen Eric Northman med
hela amerikanska folket

Recension: Tredje Säsongen Av Hipp Hipp

Okej rubriken ljög lite. Det är ju bara första avsnittet på tredje säsongen som sänts än.
Hur var första avsnittet då? Mja... Som vanligt hade jag för höga förväntningar. Tiffany var inte på topphumör, Kajan var lite halvtrött och Itzhak hade tappat lite av glansen.
Men å andra sidan kan mycket hända, jag kommer fortsätta kolla, det är ju ändå Hipp Hipp liksom. Det var ändå långt ifrån kasst. Bara inte...Hipp Hipp-nivå.
Hipp Hipp sänds på SVT1 på lördagar klockan 21.00.

Recension: Mannen Under Trappan

Under mina bloggmånader har jag kastat mycket skit på svenska serier. Och jag står fortfarande fast vid att det mesta som producerats i Sverige är just det. Skit.
Givetvis finns det undantag. Och ett av dem heter Mannen Under Trappan.
Jag hade hört mycket gott om den, men att den skulle vara så här bra och obehaglig trodde jag inte.
Serien handlar om den kommunanställda Fredrik som precis flyttat till ett stort och gammalt hus på landet (såklart) tillsammans med sin fru Paula och de två barnen Olivia och Fabian.
En natt när Fredrik går ner till köket i huset ser han att det står en tjock, hårig och smutsig man där och dricker ur deras mjölkpaket.
Mannen som till en början mest verkade vara en förvirrad uteliggare vägrar lämna huset och börjar därefter bli mer och mer hotfull.
Första avsnittet var riktigt obehagligt, och sedan blir det bara värre och värre . Det här är helt enkelt inte en serie man ska se om man bor ensam ute på landet när det är mörkt.
Jonas Karlsson, som spelar Fredrik, gör det som vanligt otroligt bra. En av Sveriges bästa skådespelare? Barnen är också förvånansvärt bra, Johanna Hintze och Edvin Ryding spelar obehagliga små Shining-barn. Även mannen under trappan, Per Sandberg gör det väldigt bra. Obehagligt minst sagt.
Det är egentligen bara frun Paula, Frida Westerdahl som inte låter speciellt trovärdig i sin dialog, vilket är väldigt synd, annars hade det varit full pott skådespelarmässigt.
Tyvärr var blu-rayutgåvan jag såg på inte speciellt bra. De mörka partierna (som är många) blev bara korniga och ibland var skärpan på helt fel ställe. Med andra ord kan SVT inte riktigt hantera HD än. Men förhoppningsvis kommer det också med tiden.
Annars var serien mycket, mycket bra! Det bästa jag sett ifrån SVT på åratal.
Gud så mysigt att flytta till landet! Eller..?

Mycket Älskvärda Pensionärer

Nu blev jag precis lite lycklig inombords. Jag såg just första avsnittet av Pensionärsjävlar på Kanal5-play. Och jag kan bara säga; ÄNTLIGEN en lyckad remake!
Det finns så många misslyckade exempel där svensk tv har försökt göra svenska versioner av dolda kameranprogram. Ta Ballar av Stål t ex. Vilket otroligt bottennapp.
Men det här var det bästa dolda kameranprogrammet jag sett på otroligt länge. Pensionärer som klottrar, pratar sex inför folk och är allmän... oväntade blir riktigt, riktigt underhållande. Oväntat nog.
Kanal5, jag fick upp hoppet om er lite precis. Det sjönk i takt med Kungarna av Tylösand, Ullared och Böda Camping. Det är tv jag mår illa av. Pensionärsjävlar blir jag lycklig av.

Recension - No Ordinary Family

Jag som skrev mycket texter, artiklar och gjorde en del filmer under min skoltid vet hur extremt svårt det är att komma på namn till sakerna man skapat.
Namnet ska ge en hint om vad det kommer handla om utan att avslöja för mycket. Det ska också vara lätt att komma ihåg men ändå speciellt nog att inte förväxlas med andra saker.
Där har ABC's nya sci-fi dramakomedi No Ordinary Family misslyckats totalt tycker jag. Det låter som en barnbok eller en uppföljare till Honey, I Shrunk the Kids.
Jag kan inte själv komma på något lämpligt namn efter att ha sett första avsnittet, men jag hade aldrig valt det i alla fall, that's for sure.
No Ordinary Family handlar om en inte helt vanlig familj, därav namnet. Efter att ha kraschat med ett plan i Brasilien (det är inne med flygplanskraschar nu) upptäcker medlemmarna i familjen Powell en efter en att de har fått superkrafter. Pappan Jim (spelad av Michael Chiklis) visar sig få en enorm styrka och kan hoppa högre och längre än någon annan, mamman Stephanie (spelad av Julie Benz, en av favoriterna ifrån Dexter) är snabbare än blixten (ursäkta för uttjatat uttryck), tonårsdottern Daphne (spelad av Kay Panabaker) blir telepatisk och tonårssonen JJ (spelad av Jimmy Bennet) blir otroligt smart. Kommer deras superkrafter hjälpa den från början dysfunktionella familjen, eller kommer det bli värre?
No Ordinary Family tillför verkligen inget nytt i serievärlden. Vi har sett det hundra gånger förut. Bättre dessutom. Senast i Heroes som var en betydligt bättre förlaga. Av den blev man hooked efter de första tio minutrarna. Men av No Ordinary Family blev jag inte ens i närheten av hooked när avsnittet var slut.
Jag kommer ge det en chans till, inte mer än så. Och det är enbart för att Julie Benz är med och för att det känns som om den kan växa. Men då får den också se till att tillföra något nytt.

Nya Heroes? Skulle inte tro det.

Recension - Chase

Usch vad besviken jag var när jag såg den nya NBC-serien Chase häromdagen. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom, den var väldigt bra. Men jag trodde inte att det var ett fall i varje avsnitt utan att det skulle vara lite som med Dexter t ex som har ett fall under en hel säsong. Det brukar vanligtvis bli mycket bättre, framförallt eftersom ett avsnitt av Chase bara är dryga 40 minuter.
Serien handlar om en US Marshal, Annie Frost (jordnära spelat av Kelli Giddish) och hennes lilla team som fångar farliga brottslingar. I första avsnittet jagar de den familjemördaren Mason Boyle (läskigt och skickligt spelat av Travis Fimmel) som har en förkärlek för blonda servitriser.
Chase stora problem är tiden. Man hinner inte känna någon connection till karaktärerna och fallen i sig är ganska standardmässiga och blir väldigt snabbt avklarade. Därför kommer jag ge det en chans till, det sänds nämligen i natt igen. Och jag hoppas att man kommer bli lite mer lockad att se fortsättningen efter det, för nu känner man sig bara halvsugen.

Nya superpolisen Annie Frost spelad av tjejen med det coola efternamnet

Recension - Starke Man

Jag gråter. Jag gråter stora tårar. Varför? För att jag hade rätt. Igen.
Det görs inga bra serier i Sverige längre. Solsidan och Graven vandrar ensamma på den vägen. Med några små följeslagare som går en liten bit bakom.
Som ni säkert listat ut gillade jag alltså inte SVTs nya skånesatsning Starke Man.
Den är helt i stil med allt annat skräp som görs nu för tiden. Skumma, tillgjorda dialekter, peruker som ser mer fejk ut än Heidi Montag. Nu är det dessutom inte ens snyggt filmat, som annars brukar vara SVTs signum. Det är istället kornigt, filmat med handhållen kamera på ett ocoolt sätt och känns helt enkelt allmänt B.
Starke Man handlar om Sveriges näst tråkigaste kommun; Svinarp. Man får följa kommunalarbetarna i Svinarp, bestående av ett gäng mer eller mindre tråkiga och skruvade karaktärer med Lars-Göran Bengtsson i täten.
Så nej, Anders Jansson, gå tillbaka till Hipp!Hipp! Snälla... Och ni andra, gå tillbaka till tv-soffan 21.15. Då kommer äntligen The Event.


SVTs senaste bottennapp

Recension: The Event

Som jag nämnt tidigare i bloggen har jag ofta lite svårt att bli såld på ett pilotavsnitt. I alla fall när det handlar om drama/thriller-serier. Prison Break, 24 och Dexter tog mig mig flera avsnitt innan jag blev såld. Men när jag väl blev det, blev jag det big time.
Det finns givetvis undantag. När jag såg första avsnittet av Lost kände jag direkt att det här var något stort. Förväntningarna hade infriats och jag kände en glädje som är svår att beskriva. Likadant var det med Heroes som direkt tilltalade mig.
Nästan samma känsla kände jag även när jag nyligen såg första avsnittet av den superhypade serien The Event som jag nämnt tidigare här i bloggen. Jag blev såld direkt.
Kritiker har dragit direkta paraleller till tidigare nämnda Lost och 24, och det är fullt förståeligt. Jag hade båda i tankarna i princip hela tiden. Med det inte sagt att serien känns som en kopia. Snarare tvärtom, det känns nytt och fräscht och en perfekt ersättare eftersom både Lost och 24 gick i graven tidigare i år.
Handlingen i The Event känns svår att beskriva efter pilotavsnittet. Men huvudsakligen handlar det om Sean Walker (spelad av Jason Ritter) som tillsammans med sin flickvän åker på semesterkryssning. Resan går bra och paret kunde inte ha det bättre, tills en dag då Sean kommer tillbaka till sitt rum efter en snorklingstur. Han upptäcker att hans keycard inte fungerar, och när han pratar med de i receptionen upptäcker de att han inte ens finns med i deras register. Och när de väl öppnar dörren till hans rum bor det några andra där. Och hans flickvän som stannat hemma från snorklingsturen på grund lite mycket att dricka kvällen innan, är spårlöst försvunnen.
Samtidigt får USAs president reda på något chockartat samtidigt som ett flygplan är påväg att störta mot hans hem. Och i flygplanet sitter... Sean Walker?
Frågorna är betydligt fler än svaren i första avsnittet, precis i äkta Lost-anda och man kastas mellan olika personer och olika tider hela tiden, vilket är ganska förvirrande. Men spänningen man känner i 24 finns där hela tiden och den härliga mystiken ifrån Lost är ständigt närvarande. Dock hade jag önskat ett betydligt längre pilotavsnitt, precis som vanligt. 40 minuter räcker helt klart för att väcka ens intresse, med råge, men det känns också som om det bara var en enormt lång inledning och att det troligtvis är i nästa avsnitt som vi kommer få reda på något över huvudtaget. Eller så dröjer det sex säsonger. Det har vi ju varit med om förr.
Hur som helst älskade jag det och ser fram emot en actionfylld, mysterisk och härligt nervkittlande höst tillsammans med höstens nya storserie, The Event.
Så ni som inte kollar på amerikansk tv får för Guds skull inte glömma att kolla på det på SVT den 26 september nu när de för en gångs skull köpt in en serie såpass snabbt!



The Event imponerar stort!

Recension - I Anneli

Nu har jag äntligen lyckats se den nya svenska serien I Anneli som jag skrev om för ett tag sedan. Jag hann ju inte se det när det gick på tv men tack vare den fantastiska uppfinningen internet kan man se programmen när man vill på kanalernas hemsidor. Vilket jag faktiskt föredrar.
Hur som helst. Jag är generellt sett väldigt skeptisk till svenska serier, vilket jag också skrivit om tidigare. Men det finns några guldkorn. Flera av de har dessutom varit skånska, vilket även I Anneli är.
Men tyvärr kan man efter pilotavsnittet konstatera att det här nog inte blir ännu ett.
Anneli (spelad av Sissela Benn) är en ovanligt vanlig tjej. En nobody. Någon som inte har några vänner, lever ett tråkigt liv helt utan spänning. Dock har hon den osynliga rådgivaren Liket vid sin sida. Liket är den som agerar efter vad hon egentligen tänker och vill. Vilket inte alltid är klokt.
Grundidén är bra, och hade det stora landet i väst tagit idén och gjort den till sin egen hade det troligtvis blivit väldigt lyckat. Men nu känns det bara så otroligt svenskt med vemod och depression blandat med lite skruvad humor. Låter det som Nurse Jackie? Det är det inte. Inte heller som The Big C.
Jag kommer dock ge det en chans till. Tror jag. För värdelöst är det inte, jag har sett betydligt värre saker. Både inom svensk tv och amerikansk. Så visst kan serien lyfta. Men är det troligt? Nja.

Recension - Terriers

Det finns enligt mig två sorters serier som är lite extra intressanta. Dels är det dem som förstoras upp något enormt i media innan de sänts och som sedan också blir så kallade "storserier". Lost, Heroes, 24 t ex. De brukar ofta vara väldigt intressanta, bara just för att man vill veta ifall de förtjänar den uppmärksamhet de fått.
Sedan finns det de serier, som enligt mig brukar vara strået vassare, som i princip glöms bort. Knappt någon marknadsföring, ligger inklämda på en dum tid på någon obetydlig kanal. Terriers är lite av en sån serie. Den går visserligen på kanalen FX som är långt ifrån obetydlig. Men man har ändå inte hört så mycket om den.
Därför var jag väldigt nyfiken på hur den serien skulle vara när den hade premiär i USA för några dagar sedan.
Serien handlar om två privatdetektiver (bästa översättningen jag kunde komma på av private investigators, trots att det låter lite löjligt) som ofrivilligt får ett lite extra knivigt fall på halsen när ena privatdetektivens gamla kompis dotter försvinner och hennes mobiltelefon hittas hos en ihjälskjuten man. Och där avslutade jag precis världens längsta mening. Men nu fortsätter den. För på mobiltelefonen finns en film som avslöjar att en av stans rikaste och mest inflytesrika män håller på med olagliga affärer.
Det låter kanske som en klassisk deckarhistoria. Men jag lovar er. Terriers är långt ifrån klassisk. Dels är den fylld med härlig "killhumor" (vilket inte behöver betyda sexhumor) och träffsäkra punchlines och dels är den uppbyggd på ett mer intressant och oklassiskt sätt.
Pilotavsnittet bäddar inte för ett nytt mästerverk, det kan jag inte säga. Men det är det å andra sidan få pilotavsnitt som gör. Däremot bäddar det för en småmysig och underhållande deckarhistoria som vågar hålla sig utanför ramarna. Och det är tillräckligt för att jag ska fortsätta kolla, helt klart.

Michael Raymond-James (känd ifrån True Blood) och Donal Logue
(känd ifrån Freaky Finnertys) spelar huvudrollerna i Terriers

Tveksamt, tv4

Igår sändes första avsnittet av 90-talsklassikern Fångarna På Fortet. Och visst, det var väl lite småmysigt att titta på och en viss nostalgikänsla infann sig. Men njaaa... Cellerna var alldeles för tråkiga, i alla fall till en början. Först när "Elektra" (som sagt... "kändisarna" var ju...kända) skulle gå in bland ormarna och utbrister "Ah, det är en orm här!" började det bli lite bättre.
Gunde och Agneta skötte det bra i alla fall. Hade inte de varit där hade jag aldrig kollat.
Slutbetyget blir ändå att det var okej. Jag kommer ge det i alla fall en chans till, för idag möter Idol Let's Dance. Får se om det blir mer intressant. 


Anledningen att kolla - Agneta och Gunde

Recension - The Big C

Förra måndagen, för en vecka sedan, hade den nya svarta komedin The Big C premiär på Showtime i USA. För det första måste jag säga att jag ääääälskar Showtimes egenproducerade serier. Nurse Jackie, Dexter och Weeds är alla magiska serier som på något sätt känns mer realistiska än alla dessa ABC-serier (som jag också gillar, ska jag tillägga). Här får man nämligen säga The F-word och man vågar vara annorlunda och mindre sitcomanpassad.
Så när jag hörde att Showtime skulle börja med ännu en dark comedy blev jag rätt lycklig. Men efter fullträffen med Nurse Jackie försökte jag att inte ha så höga förväntningar på The Big C, eftersom jag visste att de inte skulle kunna toppa den. Jag vet inte om det var just för att jag inte hade höga förväntningar som jag blev fullkomligt golvad av The Big C också! Troligtvis så golvad man kan bli av en halvtimmas pilotavsnitt (ja, Showtime kör på en halvtimma istället för 22 minuter, vilket är ett stoooort plus). Vanligtvis brukar det krävas två, tre avsnitt av en serie för att jag ska bli fast. Men Showtime har återigen lyckats med att golva mig right away.
Serien handlar om tonårsmamman Cathy, känslosamt spelad av Laura Linney (som jag aldrig sett i något annat förut, eller i alla fall inte lagt märke till). Hon har nyligen fått reda på att hon är obotligt sjuk i cancer, vilket hon inte har berättat för någon än. Och hur hanterar man att veta om att man bara har uppskattningsvis ett år kvar att leva? Speciellt när man har en tonårsson och en dödskär make.
Handlingen är som gjord för smålipande, vilket verkligen inte är min grej. Har t ex aldrig gråtit till en film. Däremot är det min grej att gilla serier som är bitterljuva, och det är precis det The Big C är. Man skrattar då och då, men man känner sig lite illa till mods genom hela avsnittet. Vilket alltid är trevligt.
Det är väldigt svårt att gissa vilken svensk kanal som kommer köpa in den här serien, alla lär vilja göra det. Men jag skulle tippa på Kanal5. Tyvärr.
Inatt visas avsnitt två i USA. Kommer jag kolla? Ja. Kommer jag gilla det? Väääldigt troligt.

 

The Big C sänds på Showtime på måndagar i USA

 


RSS 2.0