Åh. Showtime har gjort det igen! När ska de sluta göra så förbannat bra serier? Aldrig, förhoppningsvis.

Så fort man åker utomlands i några dagar missar man helt plötsligt massor av saker på hemmaplan. Att se på nya serier t ex. Vilken tur att man kan göra det i efterhand. För det har jag nu gjort, nämligen två avsnitt av Matthew Perrys nya ABC-sitcom Mr. Sunshine.

För första gången i min blogghistoria ska jag recensera en "oaktuell" serie. Nämligen HBO:s Generation Kill.

Okej rubriken ljög lite. Det är ju bara första avsnittet på tredje säsongen som sänts än.

Under mina bloggmånader har jag kastat mycket skit på svenska serier. Och jag står fortfarande fast vid att det mesta som producerats i Sverige är just det. Skit.

Nu blev jag precis lite lycklig inombords. Jag såg just första avsnittet av Pensionärsjävlar på Kanal5-play. Och jag kan bara säga; ÄNTLIGEN en lyckad remake!
Det finns så många misslyckade exempel där svensk tv har försökt göra svenska versioner av dolda kameranprogram. Ta Ballar av Stål t ex. Vilket otroligt bottennapp.
Men det här var det bästa dolda kameranprogrammet jag sett på otroligt länge. Pensionärer som klottrar, pratar sex inför folk och är allmän... oväntade blir riktigt, riktigt underhållande. Oväntat nog.
Kanal5, jag fick upp hoppet om er lite precis. Det sjönk i takt med Kungarna av Tylösand, Ullared och Böda Camping. Det är tv jag mår illa av. Pensionärsjävlar blir jag lycklig av.

Jag som skrev mycket texter, artiklar och gjorde en del filmer under min skoltid vet hur extremt svårt det är att komma på namn till sakerna man skapat.
Namnet ska ge en hint om vad det kommer handla om utan att avslöja för mycket. Det ska också vara lätt att komma ihåg men ändå speciellt nog att inte förväxlas med andra saker.
Där har ABC's nya sci-fi dramakomedi No Ordinary Family misslyckats totalt tycker jag. Det låter som en barnbok eller en uppföljare till Honey, I Shrunk the Kids.
Jag kan inte själv komma på något lämpligt namn efter att ha sett första avsnittet, men jag hade aldrig valt det i alla fall, that's for sure.
No Ordinary Family handlar om en inte helt vanlig familj, därav namnet. Efter att ha kraschat med ett plan i Brasilien (det är inne med flygplanskraschar nu) upptäcker medlemmarna i familjen Powell en efter en att de har fått superkrafter. Pappan Jim (spelad av Michael Chiklis) visar sig få en enorm styrka och kan hoppa högre och längre än någon annan, mamman Stephanie (spelad av Julie Benz, en av favoriterna ifrån Dexter) är snabbare än blixten (ursäkta för uttjatat uttryck), tonårsdottern Daphne (spelad av Kay Panabaker) blir telepatisk och tonårssonen JJ (spelad av Jimmy Bennet) blir otroligt smart. Kommer deras superkrafter hjälpa den från början dysfunktionella familjen, eller kommer det bli värre?
No Ordinary Family tillför verkligen inget nytt i serievärlden. Vi har sett det hundra gånger förut. Bättre dessutom. Senast i Heroes som var en betydligt bättre förlaga. Av den blev man hooked efter de första tio minutrarna. Men av No Ordinary Family blev jag inte ens i närheten av hooked när avsnittet var slut.
Jag kommer ge det en chans till, inte mer än så. Och det är enbart för att Julie Benz är med och för att det känns som om den kan växa. Men då får den också se till att tillföra något nytt.

Nya Heroes? Skulle inte tro det.

Usch vad besviken jag var när jag såg den nya NBC-serien Chase häromdagen. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom, den var väldigt bra. Men jag trodde inte att det var ett fall i varje avsnitt utan att det skulle vara lite som med Dexter t ex som har ett fall under en hel säsong. Det brukar vanligtvis bli mycket bättre, framförallt eftersom ett avsnitt av Chase bara är dryga 40 minuter.
Serien handlar om en US Marshal, Annie Frost (jordnära spelat av Kelli Giddish) och hennes lilla team som fångar farliga brottslingar. I första avsnittet jagar de den familjemördaren Mason Boyle (läskigt och skickligt spelat av Travis Fimmel) som har en förkärlek för blonda servitriser.
Chase stora problem är tiden. Man hinner inte känna någon connection till karaktärerna och fallen i sig är ganska standardmässiga och blir väldigt snabbt avklarade. Därför kommer jag ge det en chans till, det sänds nämligen i natt igen. Och jag hoppas att man kommer bli lite mer lockad att se fortsättningen efter det, för nu känner man sig bara halvsugen.

Nya superpolisen Annie Frost spelad av tjejen med det coola efternamnet

Jag gråter. Jag gråter stora tårar. Varför? För att jag hade rätt. Igen.
Det görs inga bra serier i Sverige längre. Solsidan och Graven vandrar ensamma på den vägen. Med några små följeslagare som går en liten bit bakom.
Som ni säkert listat ut gillade jag alltså inte SVTs nya skånesatsning Starke Man.
Den är helt i stil med allt annat skräp som görs nu för tiden. Skumma, tillgjorda dialekter, peruker som ser mer fejk ut än Heidi Montag. Nu är det dessutom inte ens snyggt filmat, som annars brukar vara SVTs signum. Det är istället kornigt, filmat med handhållen kamera på ett ocoolt sätt och känns helt enkelt allmänt B.
Starke Man handlar om Sveriges näst tråkigaste kommun; Svinarp. Man får följa kommunalarbetarna i Svinarp, bestående av ett gäng mer eller mindre tråkiga och skruvade karaktärer med Lars-Göran Bengtsson i täten.
Så nej, Anders Jansson, gå tillbaka till Hipp!Hipp! Snälla... Och ni andra, gå tillbaka till tv-soffan 21.15. Då kommer äntligen The Event.


SVTs senaste bottennapp

Som jag nämnt tidigare i bloggen har jag ofta lite svårt att bli såld på ett pilotavsnitt. I alla fall när det handlar om drama/thriller-serier. Prison Break, 24 och Dexter tog mig mig flera avsnitt innan jag blev såld. Men när jag väl blev det, blev jag det big time.
Det finns givetvis undantag. När jag såg första avsnittet av Lost kände jag direkt att det här var något stort. Förväntningarna hade infriats och jag kände en glädje som är svår att beskriva. Likadant var det med Heroes som direkt tilltalade mig.
Nästan samma känsla kände jag även när jag nyligen såg första avsnittet av den superhypade serien The Event som jag nämnt tidigare här i bloggen. Jag blev såld direkt.
Kritiker har dragit direkta paraleller till tidigare nämnda Lost och 24, och det är fullt förståeligt. Jag hade båda i tankarna i princip hela tiden. Med det inte sagt att serien känns som en kopia. Snarare tvärtom, det känns nytt och fräscht och en perfekt ersättare eftersom både Lost och 24 gick i graven tidigare i år.
Handlingen i The Event känns svår att beskriva efter pilotavsnittet. Men huvudsakligen handlar det om Sean Walker (spelad av Jason Ritter) som tillsammans med sin flickvän åker på semesterkryssning. Resan går bra och paret kunde inte ha det bättre, tills en dag då Sean kommer tillbaka till sitt rum efter en snorklingstur. Han upptäcker att hans keycard inte fungerar, och när han pratar med de i receptionen upptäcker de att han inte ens finns med i deras register. Och när de väl öppnar dörren till hans rum bor det några andra där. Och hans flickvän som stannat hemma från snorklingsturen på grund lite mycket att dricka kvällen innan, är spårlöst försvunnen.
Samtidigt får USAs president reda på något chockartat samtidigt som ett flygplan är påväg att störta mot hans hem. Och i flygplanet sitter... Sean Walker?
Frågorna är betydligt fler än svaren i första avsnittet, precis i äkta Lost-anda och man kastas mellan olika personer och olika tider hela tiden, vilket är ganska förvirrande. Men spänningen man känner i 24 finns där hela tiden och den härliga mystiken ifrån Lost är ständigt närvarande. Dock hade jag önskat ett betydligt längre pilotavsnitt, precis som vanligt. 40 minuter räcker helt klart för att väcka ens intresse, med råge, men det känns också som om det bara var en enormt lång inledning och att det troligtvis är i nästa avsnitt som vi kommer få reda på något över huvudtaget. Eller så dröjer det sex säsonger. Det har vi ju varit med om förr.
Hur som helst älskade jag det och ser fram emot en actionfylld, mysterisk och härligt nervkittlande höst tillsammans med höstens nya storserie, The Event.
Så ni som inte kollar på amerikansk tv får för Guds skull inte glömma att kolla på det på SVT den 26 september nu när de för en gångs skull köpt in en serie såpass snabbt!



The Event imponerar stort!

Nu har jag äntligen lyckats se den nya svenska serien I Anneli som jag skrev om för ett tag sedan. Jag hann ju inte se det när det gick på tv men tack vare den fantastiska uppfinningen internet kan man se programmen när man vill på kanalernas hemsidor. Vilket jag faktiskt föredrar.
Hur som helst. Jag är generellt sett väldigt skeptisk till svenska serier, vilket jag också skrivit om tidigare. Men det finns några guldkorn. Flera av de har dessutom varit skånska, vilket även I Anneli är.
Men tyvärr kan man efter pilotavsnittet konstatera att det här nog inte blir ännu ett.
Anneli (spelad av Sissela Benn) är en ovanligt vanlig tjej. En nobody. Någon som inte har några vänner, lever ett tråkigt liv helt utan spänning. Dock har hon den osynliga rådgivaren Liket vid sin sida. Liket är den som agerar efter vad hon egentligen tänker och vill. Vilket inte alltid är klokt.
Grundidén är bra, och hade det stora landet i väst tagit idén och gjort den till sin egen hade det troligtvis blivit väldigt lyckat. Men nu känns det bara så otroligt svenskt med vemod och depression blandat med lite skruvad humor. Låter det som Nurse Jackie? Det är det inte. Inte heller som The Big C.
Jag kommer dock ge det en chans till. Tror jag. För värdelöst är det inte, jag har sett betydligt värre saker. Både inom svensk tv och amerikansk. Så visst kan serien lyfta. Men är det troligt? Nja.

Det finns enligt mig två sorters serier som är lite extra intressanta. Dels är det dem som förstoras upp något enormt i media innan de sänts och som sedan också blir så kallade "storserier". Lost, Heroes, 24 t ex. De brukar ofta vara väldigt intressanta, bara just för att man vill veta ifall de förtjänar den uppmärksamhet de fått.
Sedan finns det de serier, som enligt mig brukar vara strået vassare, som i princip glöms bort. Knappt någon marknadsföring, ligger inklämda på en dum tid på någon obetydlig kanal. Terriers är lite av en sån serie. Den går visserligen på kanalen FX som är långt ifrån obetydlig. Men man har ändå inte hört så mycket om den.
Därför var jag väldigt nyfiken på hur den serien skulle vara när den hade premiär i USA för några dagar sedan.
Serien handlar om två privatdetektiver (bästa översättningen jag kunde komma på av private investigators, trots att det låter lite löjligt) som ofrivilligt får ett lite extra knivigt fall på halsen när ena privatdetektivens gamla kompis dotter försvinner och hennes mobiltelefon hittas hos en ihjälskjuten man. Och där avslutade jag precis världens längsta mening. Men nu fortsätter den. För på mobiltelefonen finns en film som avslöjar att en av stans rikaste och mest inflytesrika män håller på med olagliga affärer.
Det låter kanske som en klassisk deckarhistoria. Men jag lovar er. Terriers är långt ifrån klassisk. Dels är den fylld med härlig "killhumor" (vilket inte behöver betyda sexhumor) och träffsäkra punchlines och dels är den uppbyggd på ett mer intressant och oklassiskt sätt.
Pilotavsnittet bäddar inte för ett nytt mästerverk, det kan jag inte säga. Men det är det å andra sidan få pilotavsnitt som gör. Däremot bäddar det för en småmysig och underhållande deckarhistoria som vågar hålla sig utanför ramarna. Och det är tillräckligt för att jag ska fortsätta kolla, helt klart.

Michael Raymond-James (känd ifrån True Blood) och Donal Logue
(känd ifrån Freaky Finnertys) spelar huvudrollerna i Terriers

Igår sändes första avsnittet av 90-talsklassikern Fångarna På Fortet. Och visst, det var väl lite småmysigt att titta på och en viss nostalgikänsla infann sig. Men njaaa... Cellerna var alldeles för tråkiga, i alla fall till en början. Först när "Elektra" (som sagt... "kändisarna" var ju...kända) skulle gå in bland ormarna och utbrister "Ah, det är en orm här!" började det bli lite bättre.
Gunde och Agneta skötte det bra i alla fall. Hade inte de varit där hade jag aldrig kollat.
Slutbetyget blir ändå att det var okej. Jag kommer ge det i alla fall en chans till, för idag möter Idol Let's Dance. Får se om det blir mer intressant. 


Anledningen att kolla - Agneta och Gunde

Förra måndagen, för en vecka sedan, hade den nya svarta komedin The Big C premiär på Showtime i USA. För det första måste jag säga att jag ääääälskar Showtimes egenproducerade serier. Nurse Jackie, Dexter och Weeds är alla magiska serier som på något sätt känns mer realistiska än alla dessa ABC-serier (som jag också gillar, ska jag tillägga). Här får man nämligen säga The F-word och man vågar vara annorlunda och mindre sitcomanpassad.
Så när jag hörde att Showtime skulle börja med ännu en dark comedy blev jag rätt lycklig. Men efter fullträffen med Nurse Jackie försökte jag att inte ha så höga förväntningar på The Big C, eftersom jag visste att de inte skulle kunna toppa den. Jag vet inte om det var just för att jag inte hade höga förväntningar som jag blev fullkomligt golvad av The Big C också! Troligtvis så golvad man kan bli av en halvtimmas pilotavsnitt (ja, Showtime kör på en halvtimma istället för 22 minuter, vilket är ett stoooort plus). Vanligtvis brukar det krävas två, tre avsnitt av en serie för att jag ska bli fast. Men Showtime har återigen lyckats med att golva mig right away.
Serien handlar om tonårsmamman Cathy, känslosamt spelad av Laura Linney (som jag aldrig sett i något annat förut, eller i alla fall inte lagt märke till). Hon har nyligen fått reda på att hon är obotligt sjuk i cancer, vilket hon inte har berättat för någon än. Och hur hanterar man att veta om att man bara har uppskattningsvis ett år kvar att leva? Speciellt när man har en tonårsson och en dödskär make.
Handlingen är som gjord för smålipande, vilket verkligen inte är min grej. Har t ex aldrig gråtit till en film. Däremot är det min grej att gilla serier som är bitterljuva, och det är precis det The Big C är. Man skrattar då och då, men man känner sig lite illa till mods genom hela avsnittet. Vilket alltid är trevligt.
Det är väldigt svårt att gissa vilken svensk kanal som kommer köpa in den här serien, alla lär vilja göra det. Men jag skulle tippa på Kanal5. Tyvärr.
Inatt visas avsnitt två i USA. Kommer jag kolla? Ja. Kommer jag gilla det? Väääldigt troligt.

 

The Big C sänds på Showtime på måndagar i USA