Det verkar som om det är obligatoriskt för bloggare att göra en. Men jag går emot strömmen. Det. Här. Är. Inte. Den. Typen. Av. Blogg.

Dessutom har jag redan sammanfattat de bästa serierna under året redan, och det räcker.

Hoppas ni får en bra nyårsafton! Mina förstahandsplaner blev lite förstörda kan man säga, men tur att man har reservplaner.

Nästa år (höhö) drar vi igång igen med nya serietips, recensioner och förväntningar inför säsongsstarter!

Jag är väldigt nöjd med mina julklappar i alla fall, och det var väldigt skönt att för en gångs skull inte ha någon aning om vad de innehåll innan jul.

Dock inga serieboxar, men det var bra då jag bara tänker köpa blu-rayfilmer från och med nu. Och det finns inte många bra serier på blu-ray än. Tyvärr.

Imorrn åker jag iväg på ännu ett julfirande, sort of. Sedan bär det av till ett torp mitt ute på vishan där det inte finns någon täckning på mobilen. Väldigt skrämmande. Dessutom finns det inget rinnande vatten. Ännu mer skrämmande. Låter inte som något för mig. På något sätt. Men what a hell, det är bara en natt. Sedan åker i alla fall jag hem.

Men det betyder att jag tar en liten bloggpaus nu då det ändå inte finns någon serie direkt att blogga om. Förutom den där nya med Rolf Lassgård som jag inte ens tänker fundera på att se. Men vi hörs säkert snart, när serierna börjat dra igång igen och jag skaffat mig några blu-rayboxar jag kan recensera. För några ska det allt bli.

God fortsättning!

Julafton brukar vara fylld med otroligt god (och mycket!) mat, julklappar och Kalle Anka, Karl-Bertil Jonsson, och Arne Weise för oss som är över tolv. Nu är det tråkiga SVT-profiler som gäller.

Men allt det ska kan ni knuffa lite åt sidan nu, för nu är det dags att avslöja vilken serie som, enligt mig, varit ALLRA bäst! 2010 Års Bästa helt enkelt.

Den här serien är nu mitt uppe i sin andra säsong. Och till skillnad ifrån många andra serier så är säsong 2 inget mellanår utan en riktigt bra säsong. Om inte bättre så i alla fall lika bra som första.

Det absolut viktigaste i en lyckad serie är mixen av karaktärer, och där har den här serien lyckats riktigt, riktigt bra. Dessutom är den fylld av igenkänningshumor, annan humor och ett gäng av härliga skådespelare.

2010 års ALLRA bästa serie är...ingen... mindre... än...

Modern Family har blivit prisad av både kristiker och tv-tittare, vilket är helt rättvist! Det finns få serier som slår den moderna familjen. Hur fortsättningen än blir har den här serien för alltid placerat sig på min lista över de absoluta topserierna. Mycket tack vare Sofia Vergara som spelar den blivande klassikern Gloria.

Har ni inte sett Modern Family är det verkligen på tiden då det är årtiondets roligaste nykomling. Hoppas den fortsätter länge, länge, länge!

Jag hoppas också att ni får en bra jul med många paket fyllda av serieboxar. Ja och lite annat också kanske.

Därför är dagens titel 2010 Års Karaktär.

Personen som vinner den titeln här i min blogg är någon jag fick en väldigt speciell relation till otroligt snabbt.

Det är väldigt lätt att känna igen sig i den här personen, och många jag pratar med har just den som sin favorit i serien, även om det är fruktansvärt svårt att välja en eftersom de alla är så fantastiska.

H*n levererar en otrolig värme, komik, sårbarhet och framför allt är skådisen fruktansvärt bra! En av de bättre jag sett inom tv-världen. Men så har h*n ju vunnit Emmys och Golden Globes och allt möjligt. Finns ingen som förtjänar de priserna mer än den här persoen.

Men det är trots allt karaktären som ska få mitt pris, och inte skådespelaren.

Med det sagt, så avslöjar jag nu att 2010 Års Karaktär är...

Lynette är den i serien som tillför värmen, det vardagliga på ett skruvat sätt och framförallt det väldigt sympatiska. När jag prisade Desperate Housewives för några dagar sedan skrev jag att det är väldigt svårt att välja en favorit i ensamblen. Och det är det. Men Lynette är faktiskt liiite bättre än alla de andra.

Felicity Huffman, som spelar Lynette, är som jag skrev där uppe en av de bästa inom tv-världen. Jag kommer senare visa klipp ifrån Desperate Housewives där man får se prov på hennes fantastiska talang.

Det ryktades ett tag om att hon, tillsammans med Teri Hatcher skulle hoppa av serien. Något som ABC dementerade. Och jag hoppas verkligen inte det ligger någon sanning i det ryktet. Serien skulle bli fruktansvärt mycket tråkigare utan er, och framförallt utan Lynette.

Imorgon är det THE day, Julafton! Och vet ni vad det bästa med den dagen är? Jo, att ni kommer få läsa om 2010 Års Bästa Serie! Så skippa julbordet, skit i Kalle och dissa julklappsutdelningen. Läs min blogg istället.

Skitsamma vilket som stämmer. Serien som vinner den titeln har hur som helst fått otroligt mycket uppmärksamhet, framförallt innan premiären.

Sedan är det också den serien Sverige köpt in allra snabbast. Innan den haft premiär i USA bestämdes det att SVT skulle sända den endast sex dagar efter. Och det är rekord för svensk tv.

Är den bra då? Mja... Pilotavsnittet var fantastisk, andra och tredje avsnittet var väldigt bra. Sedan spårade det ur. Och när något spårar ur i fjärde avsnittet, då är det illa. Okej om det händer efter fyra säsonger, det är ganska vanligt, men fyra avsnitt...nja.

2010 Års Mest Hypade serie är...

Ni som läste min recension av The Event vet hur fullkomligt lyrisk jag var när jag sett första avsnittet. Jag var ju lite deppig över att Lost var slut, men nu kom det alltså en serie som såg ut att kunna gå i Losts fotspår. Och det gjorde den. I två avsnitt.

På internetforum, bloggar, tidningar, överallt stod det om den här nya serien som skulle ta världen med storm. Den var unik, spännande, mystisk, allt man behövde. Men tog den världen med storm? Nja. Tog med mig med storm? Till en början. Nu ska jag inte ens besvära mig med att se andra delen av säsong 1.

Imorrn är det dan före dopparedan. Det firar jag med att publicera Årets Karaktär.

Det kan dessutom vara lite jobbigt när man är ett gäng som sitter och kollar på en film och man alltid är den enda som skrattar. Man vet inte om de andra inte fattar skämtet eller om de bara inte tyckte det var kul.

Men allra oftast (så kan man inte säga va? Lät heeelt fel, men ni fattar vad jag menar) är det det absolut bästa som finns!

Och därför ska jag idag belöna en av mina favoritserier med titeln Årets Roligaste!

Den här serien har alltid varit rolig, från allra första gången. Men när producenten för serien lovade i slutet av sommaren att den senaste säsongen skulle vara den allra bästa hui kunde han inte haft mer rätt. Jag har vikt mig dubbel av skratt flera gånger varje avsnitt.

Så därför är det inte mer än rätt att titeln Årets Roligaste går till...

Jag har älskat den här serien ifrån allra första avsnittet. Jag tycker upplägget är lite smått genialiskt, en pappa som berättar för sina barn hur han träffade deras mamma. Men nu har det gått sex år och vi vill väldigt gärna se lite framsteg på den fronten. Det är lite för mycket roligheter och lite mindre how they actually met their mother. Men de säger ju att allt han berättar har betydelse för hur det hela ligger till. Så vi får väl se.

Hur som helst är det årets roligaste serie, utan tvekant. Och Barney och Robin är fortfarande två av mina stora favoritkaraktärer.

Imorgon skriver jag om Årets Mest Hypade serie, missa inte det!

Så blir det tyvärr ofta med serier. Någon av ens favoritskådisar spelar huvudrollen i en ny serie... som råkar suga.

I den serien jag valt att utse till Årets Sämsta finns inga av mina favoriter med. Dock innehåller den stora biroller ifrån både favoriter som Prison Break och Desperate Housewives. Men det hjälpte inte. Serien crashlandade ändå.

Årets sämsta serie är...

Ni som läste min blogg för flera månader sedan vet att jag gav Chase en ganska bra recension. Framförallt prisade jag skådespelarna som faktiskt gjorde en väldigt bra insats. Men där tog det stop. Efter pilotavsnittet gick det utför totalt. Man hinner inte på något sätt lära känna karaktärerna, fallen klaras upp på 30 minuter och man hinner aldrig känna den där riktiga spänningen som annars är ett måste i drama/action-serier.

Dessutom finns det redan hundrasjuttioelva likadana serier redan. Enda skillnaden är att nu är huvudrollsinnehavaren en kvinna.

Så nej, this is total crap. Lär inte komma till svensk tv.

Imorgon berättar jag om Årets Roligaste, och det är faktiskt olagligt att missa det.

Sex år senare, en mörk sensommarkväll 2010, får FilipWho? ett hett tips. Det är hans goda vän Elin Liljedahl som skickar ett elektronisk meddelande. I det meddelandet står det att FilipWho? måste kolla på en serie. En serie som kommer få honom att bli beroende.

Men FilipWho? är tveksam, han har hört mycket gott om serien men tror inte det är hans stil.

FilipWho? litar trots allt på Elin och bestämmer sig för att ge serien en chans.

42 minuter senare ligger FilipWho?s haka nere på golvet och han känner hur hans händer tvingar honom att surfa in på discshop och beställa de två första säsongerna av serien. Efter att bara ha sett ett avsnitt. Det är tidigare bara Lost som fått FilipWho? att göra så.

Han inser att Elin haft otroligt rätt, så rätt man kan ha om något. Han inser också att han gjort Årets Upptäckt, och givetvis är den upptäckten;

Det jag skrev var helt sant. Efter bara ett avsnitt var jag helt säker på att jag ville fortsätta följa serien. Och det ångrar jag verkligen inte. Sju säsonger senare är den lika bra som innan.

Jag har skrivit många rader om serien här i bloggen, så ni som följt den kan knappast ha blivit förvånade att Desperate Housewives var årets upptäckt.

Precis som med Vänner ligger seriens styrka i karaktärerna. Man älskar de allihop på grund av deras personligheter. Det gör att det är jättesvårt att välja en favorit. Men om jag måste välja blir det nog Lynette. Eller Gabrielle. Eller Susan. Eller Bree. Gaaah don't force me to pick just one!

Imorgon avslöjar jag Årets Sämsta. Och det, det är alldeles för spännande för att missa. Eller hur?

Dags för Årets Comeback.

Och den har jag tillägnat en serie som egentligen kom i slutet av 2009, men det var först under 2010 som den kom igång på riktigt. Och som den kom igång!

Serien är en remake av min absoluta retrofavorit ifrån 80-talet. Samma koncept, lite nyare och modernare handling, bättre skådisar (bland annat fantastiska Elizabeth Mitchell ifrån Lost).

Årets comeback är...

Med några undantag, och ett av de undantagen tilldelas av mig titeln Årets Besvikelse, och den serien är;

Jag tycker serien började riktigt intressant. Den var nyskapande (på den tiden), brutal och orädd. Tyvärr inte speciellt länge. Den gick snabbt utför och blev körd i botten rekordsnabbt. Jag förstår inte riktigt vad som hände. Och ännu mindre förstår jag hur den fortfarande kan vara en av de största serierna there is just nu.

Dessutom är Anna Paquins huvudkaraktär, Soo kie, så ofantligt tråkig och intetsägande att jag aldrig varit med om något liknande.

Så tyvärr, True Blood-älskare, jag vet att ni är många, men mitt stöd har ni inte.

Imorgon fyller min pappa år, och då blir det stor fest. Men jag lovar att jag ska hinna publicera Årets Comeback! Det blir spännande. För er.

Spekulationerna på alla internets forum blev enorma. Själv satt jag nöjt i min lilla fotölj och var allmänt stolt över att jag förstod slutet redan efter...okej, inte första gången jag såg det. Men andra.

2010 Års Bästa Avslut tillhör serien...

Jag först år mig inte riktigt på folks missnöje. Det verkar som om tv-tittarna blivit uppdelade i två läger. Den ena halvan älskade slutet och tycker det var helt i stil med seriens mystik och charm (det lägret tillhör jag). Den andra halvan tycker det var alldeles för rörigt, man fick inte svar på precis allt och att det var i princip omöjligt att förstå. Men det var det inte alls, se slutet igen. Se gärna hela serien igen, det kommer i alla fall jag göra i hopp om att få den här "Aha-upplevelsen" vilket de som har sett den igen säger att man får.

Imorgon kan ni läsa om Årets Besvikelse i min minikalender. Får INTE missas!

Årets Nykomling tilldelas en serie vars första säsong hade premiär någon gång under året 2010.

2010 Års Bästa Nykomling, enligt tv-bloggaren FilipWho? är....

Den otroligt välspelade, roliga, känslosamma och otippade serien The Big C, med Laura Linney i huvudrollen tog mig verkligen med storm, för att använda mig av ett slitet uttryck.

Serien, som jag skrivit om flera gånger här i bloggen handlar om den nyseparerade mamman Cathy som nyligen fått beskedet att hon har obotlig cancer. Hon lyckas mer eller mindre acceptera det men vägrar berätta för sin familj. Istället bestämmer hon sig för att leva livet till fullo.

The Big C är utan tvekan Årets Nykomling. Fullpott för Showtime once again med andra ord.

Imorgon presenteras Årets Avslut. Missa inte det!

I den kommer jag från och med imorgon varje dag presentera en serie eller karaktär som på något sätt har anknytning till året som gått.

Jag kommer ha kategorierna

En serie eller karaktär om dagen alltså, tillhörande en av kategorierna.

Imorgon börjar jag med Årets Nykomling, missa inte det!

Serien är Desperate Housewives, om ni inte förstått det.

Och OJ vad fel jag hade om den serien! Redan efter första avsnittet insåg jag mina fördomar var långt ifrån sanna. Serien är varken tjejig eller speciellt Hollywoodglammig. Istället är den spännande, underhållande och fantastiskt välspelad. Dessutom är den full av älskvärda karaktärer som jag aldrig kommer glömma.

Nu har jag ÄNTLIGEN kommit i kapp USA, alltså sett alla avsnitt som finns av serien än så länge. Och det har jag gjort på tre och en halv månad. Att jag haft tid till något annat över huvudtaget är ganska märkligt då serien är inne på sin sjunde säsong.

Desperate Housewives kommer gå till historien som en av mina absoluta favoritserier, utan tvekan. Så bra är den.

Det enda tråkiga är att jag nu inte längre kan se på fyra avsnitt på raken ifall jag skulle haft lust utan måste vänta en vecka tills det är dags igen. Men jag antar att det är så man ska kolla på serier egentligen... Men det är inte lika kul!

Hur som helst rekommenderar jag serien, framförallt till er killar som inte vågar kolla på den för att ni tror att den är tjejig. But like I said, it's not.

Men när jag skrev här att jag ska följa typ åtta olika julkalendrar med ett avsnitt varje dag fram tills julafton visste jag uppenbarligen inte riktigt vad jag gav mig in på. För det är iprincip omöjligt att hinna med när man både jobbar, vill ha ett någorlunda socialt liv och dessutom har en hel drös andra serier att hinna se också.

Så den idén sprack lite tyvärr. Men ni måste erkänna att tanken var god.

Det var ett helt fantastiskt pilotavsnitt, ett av de absolut bästa jag någonsin sett.

Hela jul och nyårshelgen led jag mig igenom bara för att jag ville hem och fortsätta kolla på Heroes.

När första säsongen var slut följde jag resten via datorn och jag var ganska snabbt ikapp USA, vilket nästan alltid är mitt mål när jag börjar kolla på min serie.

Men ganska snart insåg jag att den tredje säsongen inte var lika bra som jag trott, det hände inte så mycket och det som faktiskt hände kändes oplanerat och hastigt. Därför la jag av i början av säsong tre. Det skulle jag inte ha gjort.

Förra året, strax efter jul bestämde jag mig för att se om serien ifrån början. Det brukar jag göra om jag gillat en serie eller säsong tillräckligt mycket.

Hela jullovet gick åt till att kolla på Heroes. När jag var sjuk under två dagar såg jag en hel säsong, jag gjorde verkligen inget annat. Till slut blev det på riktigt så allvarligt att jag trodde jag såg flygande bilar när jag sekunden senare insåg att de körde på en bro ovanför mig och jag gjorde allt för att försöka upptäcka någon egen superhjälteförmåga hos mig själv. Vilket jag tyvärr inte gjorde.

När jag i alla fall börjat på säsong tre igen kände jag att det inte alls var lika dåligt som jag mindes det, och när jag dessutom kommit längre än avsnittet jag stannade vid två år tidigare insåg jag att det faktiskt fortfarande var riktigt bra! En väldigt spännande och intressant säsong.

Även fjärde säsongen var väldigt bra, trots att det ibland kändes som om manusförfattarna var lite trötta och oinspirerade.

Men efter det tog det stop. Vid den jobbigaste cliffhangern ever. NBC gick ut med att det inte blir någon fortsättning eftersom serien kostar för mycket att göra och att tittarsiffrorna inte varit vad de brukade vara.

Med andra ord kommer vi inte få reda på hur det går för våra hjältar och...ohjältar?

Det har snackats om ett specialavsnitt och långfilmer som avslutar serien, men inte heller det verkar bli av.

Det är FRUKTANSVÄRT synd att en såpass bra serie får ett så ovärdigt slut.

Jag antar att ni som inte sett serien blir speciellt sugna på att se den nu när den inte fått ett riktigt slut. Men vägen dit är helt fantastisk, speciellt första säsongen som tillsammans med Lost nog är den bästa första säsong jag någonsin sett. I alla fall den mest beroendeframkallande.

Givetvis finns det undantag. Och ett av dem heter Mannen Under Trappan.

Jag hade hört mycket gott om den, men att den skulle vara så här bra och obehaglig trodde jag inte.

Serien handlar om den kommunanställda Fredrik som precis flyttat till ett stort och gammalt hus på landet (såklart) tillsammans med sin fru Paula och de två barnen Olivia och Fabian.

En natt när Fredrik går ner till köket i huset ser han att det står en tjock, hårig och smutsig man där och dricker ur deras mjölkpaket.

Mannen som till en början mest verkade vara en förvirrad uteliggare vägrar lämna huset och börjar därefter bli mer och mer hotfull.

Första avsnittet var riktigt obehagligt, och sedan blir det bara värre och värre . Det här är helt enkelt inte en serie man ska se om man bor ensam ute på landet när det är mörkt.

Jonas Karlsson, som spelar Fredrik, gör det som vanligt otroligt bra. En av Sveriges bästa skådespelare? Barnen är också förvånansvärt bra, Johanna Hintze och Edvin Ryding spelar obehagliga små Shining-barn. Även mannen under trappan, Per Sandberg gör det väldigt bra. Obehagligt minst sagt.

Det är egentligen bara frun Paula, Frida Westerdahl som inte låter speciellt trovärdig i sin dialog, vilket är väldigt synd, annars hade det varit full pott skådespelarmässigt.

Tyvärr var blu-rayutgåvan jag såg på inte speciellt bra. De mörka partierna (som är många) blev bara korniga och ibland var skärpan på helt fel ställe. Med andra ord kan SVT inte riktigt hantera HD än. Men förhoppningsvis kommer det också med tiden.

Annars var serien mycket, mycket bra! Det bästa jag sett ifrån SVT på åratal.