Imorrn är det redan första december. Inte klokt vad tiden går fort. I och för sig skulle man kunna tro att det är mitten av januari eller något när man tittar ut. Och framförallt när man går ut eftersom det är ungefär 15 minusgrader. Skönt.
Hur som helst är det alltså imorrn jag ska börja med att se på ett avsnitt om dagen av mina favoritjulkalendrar. De jag bestämt mig för att följa nu i december är;

Mysteriet på Greveholm
Trolltider
Sunes Jul
Jul i Kapernaum
Pelle Svanslös

Dessutom ska jag följa den hysteriskt roliga norska julkalendern Tomtar på Loftet och eventuellt småkolla lite på Kaspar i Nudådalen och Ronny & Julia, två kalendrar jag tycker är helt okej men bara kommer kolla på i mån om tid.
Kul ska det hur som helst bli!

Idag har det hänt grejer, people. Jag köpte nämligen en ny HD-tv och en blu ray-spelare så att jag ÄNTLIGEN kan titta på mina serier (och andra filmer också såklart) på sättet de förtjänar. Och jag kan säga att jag är mer än nöjd med mina köp. Tyvärr äger jag för tillfället inga blu ray-filmer, därför gjorde jag precis en rejäl beställning ifrån discshop. Så på tisdag ska förhoppningsvis tvn få visa sin fulla kapacitet. Bland annat beställde jag den svenska tv-serier Mannen Under Trappan på blu ray. Jag har hört väldigt mycket gott om den och bestämde mig för att ge den en chans.
Nu hoppas jag bara att utbudet av blu ray-filmer ska öka snart, det är ganska litet just nu.

You know what I love? När gästskådespelare i serier refererar till sig själva på ett eller annat sätt. Som i senaste How I Met Your Mother-avsnittet, Blitzgiving, där ingen mindre än Jorge Garcia spelar en mycket viktig roll. Jorge är annars absolut (om inte enbart) mest känd för sin roll som Hurley i Lost. Och det är just den serien han hyllar (eller driver med?) i avsnittet genom inte mindre än två uppenbara referenser. Bland annat den kända sifferkombinationen i min rubrik.
Och sånt älskar jag. Mer sånt i serier!
And that's what just happened on How I Met Your Mother.


Hurley firar Thanksgiving med HIMYM-gänget

Senast Vänner-stjärnan Matt LeBlanc, alltså Joey, gjorde något uppmärksammat på tv var det med just serien Joey. En serie som till en början var helt okej, lagom underhållande men verkligen inte i närheten av Vänner.
Nu när han är lite äldre och gråhårigare är det dags igen. Den här gången med komediserien Episodes där han spelar...sig själv.
Vi har sett det förr, skådisar som spelar sig själva och misslyckas totalt. Men den här gången tror jag det kan bli annorlunda. Trailern verkar väldigt lovande och det är ju trots allt Showtimes som ligger bakom. Med viss hjälp av BBC.
Den nionde januari smäller det i alla fall. Jag kommer vara the first one to watch for sure.

Då var det över för den här gången efter tretton avsnitt av The Big C, Showtimes fantastiska dramakomedi som hade premiär i höstas. Läs min recension av serien här.
För mig var det väldigt otippat att den skulle bli en så stor favorit hos mig som den faktiskt blev. Den var både dramatisk, rolig, otroligt välspelad och snygg.
Jag har sagt det förr, men jag hoppas verkligen den kommer till Sverige snart. Det förtjänar vi.
När jag började kolla på sista avsnittet visste jag inte ifall det skulle komma en säsong två eller inte. Efteråt var jag helt övertygad om att det inte skulle bli så, eftersom slutet kändes så bra. Ovanligt bra för en första säsong faktiskt. Men till min glädje läste jag nyss att det blir en ny säsong, med start nästa år någon gång. Tack Showtome för det.

Nu har jag snart bloggat i Alingsås tidning i en vecka. Har gått otroligt fort måste jag säga, läskigt fort.

Det finns serieintron. Och så finns det serieintron. Ni vet där namnet på serien dyker upp, ofta samtidigt som någon eller några av huvudkaraktärerna samtidigt som en avslöjande musikslinga hörs i bakgrunden.
Jag har listat mina absoluta favoriter utan inbördes ordning, några ifrån serier jag avskyr, vilket är lite kul egentligen. Bra intron behöver alltså inte betyda bra serier.

Dexter


Den här säger verkligen mycket om serien, men framförallt om Dexter. Hans vanliga rutiner framställs som lite creepy. Med andra ord precis motsatsen till hans liv. Hans något creepy rutiner framställs som helt vanliga. Briljant! Och oerhört snyggt gjort.

Lost


"Whaaaat?" tänker ni. Men ja. Det här är ett väldigt enkelt intro som faktiskt förklarar hela serien. Lost helt enkelt. Musiken är extremt passande dessutom. Mycket välgjort!

True Blood


Jag blir helt lycklig när jag ser det här introt! Men så fort det är slut blir jag olycklig när jag inser hur serien gick ner sig och blev riktigt kass. Synd på ett så bra intro. Och låten sen!
Hela introt är så härligt random och förvirrat på ett planerat sätt. Konstnärligt, dessutom. Sjukt bra!

Six Feet Under

Ännu ett lysande exempel på att bra intron inte behöver betyda bra serier. Som ni vet finns den här serien med på listan över de mest överskattade serierna jag vet. Och det står jag fast vid. Dock är introt fruktansvärt snyggt och... jag vet inte, fängslande? Kan inte komma på ett bättre ord. Jag gillar det skarpt i alla fall, trots att det är lite väl långt.

Chuck


Sett för lite av den här serien för att kunna uttala mig. Men introt är värt att komma ihåg! Humoristiskt, snyggt och udda. Precis de rätta ingredienserna  för ett lyckat intro.

Desperate Housewives


Med en låt komponerad av låtskaparen till The Simpsons, vilket hörs, bjuds vi på ett färgsprakande intro som lyckas med att kännas modernt retro, random och humoristiskt. Till skillnad ifrån Dexters intro vet man inte riktigt vilken typ av serie det här kommer bli när man ser introt. En sitcom? Barnprogram? Ironisk thriller? Och det är det som är så otroligt spännande.

Håller ni med mig? Är det här bra intron? Vilka är era favoriter?

Idag börjar min bloggvecka på Alingsås Tidning. Alltså att jag bloggar där varje dag den här veckan, med start idag. Självklart kommer jag fortsätta blogga här också precis som vanligt. Men missa inte Alingsåsbloggen heller! Dock verkar det som om jag kommer missa den eftersom vår prenumeration tydligen precis tog slut. Tur att webben finns.

Fars dag till ära ska jag se till att hylla de coolaste serie-papporna i det här inlägget.
Först och främst Phil Dunphy, ifrån Modern Family. Denna fantastiska creature som stackars Haley, Alex och Luke har som pappa. Han tror att han är en av de, vilket gör honom oerhört rolig och fantastiskt pinsam. Jag är glad att jag inte har honom som pappa, men som jag skrivit tidigare i bloggen hade jag gärna haft honom som någon slags fun uncle.
Den andra pappan jag vill hylla är Dexter, ifrån...ja Dexter. Trots att du är en heltidsarbetande seriemördare klarar du ändå av att hantera sonen Harrison och extrabarnen Astor och Cody. Det kanske inte alltid går som smort, och han gör ju ändå sitt bästa. And cut him some slack for heaven's sake, han har det inte lätt, seriemördare som han är.
Den tredje pappan som förtjänar ett litet extra grattis en dag som den här är givetvis Red Forman, ifrån That 70's Show. Vad hade serien varit utan dig och dina dumb ass-quotes? Ingenting, för att svara på min egen fråga.
Du är kanske inte den bästa pappan, ganska långt ifrån. Men du är underhållande for sure. Även om jag lider lite med Eric.
Slutligen vill jag säga ett STORT grattis till min favoritpappa, Chandler Bing, ifrån Vänner. En av mina absoluta favoritkaraktärer. Tyvärr får man aldrig riktigt veta hur han är som pappa, men jag är väldigt säker på att han är en fantastisk sådan. Så Jack och Erica är lyckligt lottade små barn.
Nu firas fars dag i och för sig i juni i USA, men ni får ett svenskt firande ändå i och med detta inlägget.
Grattis även till min egen pappa såklart, trots att du inte fått vara med i någon tv-serie. Än.

Grattis seriepappor! Hoppas ni inte fryser.

Jag kommer gå emot mig själv nu och hylla ännu en brittisk serie. Ja faktiskt.
Tidigare har jag skrivit hur bra amerikanarna är på att göra tv-serier, och det står jag absolut fast vid då min top20 över de bästa serierna (en lista som inte finns) enbart består av serier ifrån Estados Unidos de América. USA alltså...
Men nu kommer Coupling och Fawlty Towers få en kompis. An old friend, even. Nämligen Absolutely Fabulous, eller "Helt Hysteriskt" som den så fint döpts om till i Sverige.
Jag var väldigt förtjust i den serien när jag var lite, fråga mig inte varför, för den är inte så barnvänlig. Men när jag häromdagen fick reda på att den kommer få en fortsättning blev jag faktiskt lite smått lycklig. Vilket förvånade mig. Jag är nämligen skeptisk till serier som återupplivas. Det blir som bekant väääldigt sällan bra. Men just nu skiter jag i det. Det kommer istället bara bli väldigt kul att se hur Edina och Patsy har utvecklats under de sex åren de varit borta. Om de nu har utvecklats. Troligtvis inte.
Hur som helst, har ni inte sett på serien tycker jag absolut ni ska göra det. Den är...speciell, precis som brittiska serier brukar vara.


Storbritanniens coolaste ladies är snart tillbaka!

Idag är det söndag. Ifall ni hade missat det. Och det innebär att det bara är några veckor kvar till Första Advent. Tre, för att vara exakt.
Känns rätt sjukt, att det snart skulle vara jul. Det var ju sommar nyss. Vart har hösten tagit vägen? Men tänk, snart är det vår.
Grattis om ni kände igen det jag precis skrev...
Hur som helst bestämde jag mig för för flera månader sedan att så fort det blev första december skulle jag kolla på ett avsnitt varje dag av mina favoritjulkalendrar genom åren.
Här kommer en liten lista över det jag ska kolla på under december;

Trolltider (1979 & 1985)
Första gången jag kom i kontakt med Trolltider var när jag var tre år och den sändes i repris. Folk tror inte på mig när jag säger att jag kommer ihåg det, men det är faktiskt så. Mamma spelade in det så att jag kunde kolla på det om och om igen, vilket jag gjorde under åren. Och det blev bara bättre och bättre.
Citat som "Det är jag som bestämmer här i stubben" och varelser som Draken Eldtunga har etablerat sig bland mig och min kompiskrets sedan barndomen. Kul också att veta att mina föräldrar såg kalendern när de var i tioårsåldern.



Sunes Jul (1991)
För mig är Sune humor. Eller nej. För mig är Rudolf och Håkan humor. Det är de som står för den riktiga underhållningen i den här fantastiska julkalender ifrån mitt födelseår.
Jag kan fortfarande vika mig av skratt när prästen försöker få upp familjens bildörr, när Rudolf ska laga knäck eller när Håkan inte är kissnödig längre.
Häromdagen kollade jag i min dvd-hylla efter Sunes Jul, hittade den och förfasades över att en av discarna var borta! Så mitt mission de kommande veckorna blir att leta reda på den. För jag SKA se Sunes Jul i december.



Jul I Kapernaum (1995)
För mig har mystik varit nummer ett för att en serie ska bli lyckad. Tvåa kommer humor.
Kapernaum är nog en av de mest mystiska julkalendrar jag sett, alltså fullkomligt älskade jag den! Det var hemliga portar, mystiska stjärnor i underjorden, skumma pantbaksägare och läskiga, svartklädda ryttare.
Dessutom innehöll den andra kvarten av julkalendern roliga dockor i form av knasiga Magister Munter och hans elever, den tidsresande Fru Dito och stackarn Sidney som aldrig lyckades se någon film på biografen Bio Rio.
Tyvärr verkar jag vara ganska ensam om att gilla den här kalendern, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Jag såg den igen på dvd för tre år sedan ungefär och tyckte fortfarande den var väldigt spännande och underhållande, så jag förstår inte varför folk inte uppskattade den.
Den är HELT klart given i min dvd-hylla.



Mysteriet på Greveholm (1996)
THE Julkalender skulle man väl kunna säga. Alla sena åttiotalister och tidiga nittiotalisters favorit.
Det finns inget bättre sätt att förbereda julen på än att följa familjen Olsson på deras äventyr i spökslottet Greveholm.
Jag överdriver inte när jag säger att jag kan ALLA repliker (okej jag överdrev kanske lite), men det blir inte sämre för det. Lillan, Ivar, Melitta, Astrid, Leif, Jean, Staffan, ni kommer ALLTID vara mina favoriter!



Pelle Svanslös (1997)
Mitten av nittiotalet var verkligen en guldperiod för julkalendrar.
Efter två år av mystik kom nu den varma, humoristiska och allmänt fantastiska julkalendern med den svanslösa katten i huvudrollen.
Det är verkligen en feel good-kalender, trots att den till viss del handlar lite om mobbning. Pelle vinner ju trots allt ändå alltid i slutändan.
Det här är nog också den som efter Sunes Jul är den mest humoristiska kalendern, mycket tack vare de fantastiska Bill och Bull som ALLTID levererar.



Tomtar på Loftet (2001)
Det här är ju egentligen ingen sån julkalender vi är vana vid, som sänds i SVT kvart över sex varje dag i december fram tills jul. Det här är istället en norsk parodi på realityserier där ett gäng norrmän, utklädda till tomtar låses in på ett höloft där de i äkta Big Broter-stil röstar ut varandra och är allmänt... realityshowiga.
Kalendern sändes i Norge 2001 och i Sverige 2002 och 2003 och blev väldigt populär. Även för mig och min familj som satt och... asgarvade rent utsagt till varje avsnitt.
Norrmän är roliga att driva med, sure, men de kan de med. För det här är humor i världsklass!



Håller ni med mig? Vilken är den bästa julkalendern?

Gaah vad sur jag blir! Jag har haft så fullt upp de senaste veckorna att jag helt glömt bort att jag skulle kolla på The Walking Dead som hade premiär förra helgen. Givetvis har jag inte hunnit det, vilket är riktigt dåligt.
Det får bli morgondagens mål. Börjar sent på måndag så jag kan nog unna mig att titta på en liten skräckserie på kvällen.

Nu blev jag precis lite lycklig inombords. Jag såg just första avsnittet av Pensionärsjävlar på Kanal5-play. Och jag kan bara säga; ÄNTLIGEN en lyckad remake!
Det finns så många misslyckade exempel där svensk tv har försökt göra svenska versioner av dolda kameranprogram. Ta Ballar av Stål t ex. Vilket otroligt bottennapp.
Men det här var det bästa dolda kameranprogrammet jag sett på otroligt länge. Pensionärer som klottrar, pratar sex inför folk och är allmän... oväntade blir riktigt, riktigt underhållande. Oväntat nog.
Kanal5, jag fick upp hoppet om er lite precis. Det sjönk i takt med Kungarna av Tylösand, Ullared och Böda Camping. Det är tv jag mår illa av. Pensionärsjävlar blir jag lycklig av.

Ibland undrar jag om jag inte skulle bli en väldigt bra advokat. Förutom att det verkar vara otroligt tråkigt så tjänar man ju bra har jag hört, och dessutom har jag en tendens att försvara saker. Utan att jag ens bryr mig om vad jag försvarar.
Oftas är det nog bara för att jag jobbigt nog gillar att säga emot någon. Klankar någon ner på typ vad som helst, säg försäkringskassan, försvarar jag genast dem utan att egentligen bry mig ett skit om försäkringskassan. Troligtvis bara för att säga emot och komma med motargument så att man kan se saker ifrån båda sidor.
Värst är det med tv-serier, speciellt om det är någon jag gillar. Säger någon ett ont ord om någon av mina favoriter hugger jag direkt tillbaka med ett "Men det är ju bara för att..."
Men för att nu komma till det som inlägget egentligen skulle handla om, så finns det saker som till och med jag börjar bli lite trött på att försvara när det gäller tv-serier. Saker som händer alldeles för ofta och som inte borde vara svåra att göra något åt.
Jag har gjort en liten fin lista där jag tagit exempel ur några av mina favoritserier så att ni ska se att jag inte är partisk, bra va?

1. Hur f*n har folk råd?
I alla amerikanska serier som inte är producerade av Showtime verkar alla ha oändligt med pengar. De bor i lyxiga villor eller lägenheter som bara miljonärer skulle ha råd med. Gärna i städer som New York eller Los Angeles där priserna är, med risk för att låta som en pensionär, hutlösa.
Ta Desperate Housewives t ex. Inte en chans att familjen Scavo har råd att bo i ett så stort hus i det fina kvarteret. För att inte tala om Susan och Edie Britt som även de har råd, trots att de är singlar (i alla fall till en början).
Att alla sedan kör flådiga bilar kanske inte hör hit? Eller jo just det, det gör det.

2. Är engelska ditt modersmål? NEJ, JUST DET!
Jag såg en brittisk kriminalserie som jag aldrig kommer ihåg namnet på häromdagen. Den handlade lite om kriget i Jugoslavien under början av 90-talet. Jag lärde mig en hel del av att kolla på det. Bland annat att de jugoslaviska soldaterna pratade engelska med varandra då och då... Visste inte att man gjorde det i forna jugoslavien. Eller är det så att manusförfattarna inte orkar fixa skådisar som kan prata serbiska eller kroatiska tillräckligt flytande för att det ska kunna täcka mer än två scener.
Det hade varit okej ifall de pratat engelska hela tiden, då hade man i alla fall kunnat låtsas att pratar ett annat språk, bara det att de har översatt det åt de lata britterna och amerikanarna som inte orkar läsa subtitles. Men nej, här tar de några scener på deras språk och några på engelska.
Samma sak i tredje säsongen av Prison Break, när de är i Panama. Ibland pratar de spanska, ibland engelska med spansk brytning. Och så råkar någon icke spansktalande höra vad de säger, och FÖRSTÅR vad de säger. Alltså är det engelska de pratar med varandra.
Jag menar, hur svårt kan det vara att i ett land som USA hitta spansktalande skådespelare? Och hur jobbigt är det att läsa textremsor? Någon som kan svara på det?

Okej jag kom visst bara på två saker just nu. Fail. Det var fler saker jag tänkte på... Ah well. Får väl uppdatera senare ifall jag kommer på några fler saker.